De senaste dagarna har vi i mängder av artiklar fått läsa om landsbygdsminister Sven-Erik Buchts dyra engelskundervisning.

I en blandning av förakt och öppet hån visas åldersdiskrimineringen upp från sin värsta sida. Bucht är med sina 62 år äldst i regeringen. En fördel, kan tyckas, att även den äldre delen av befolkningen finns representerad i ett av våra högsta beslutande organ.

Att döma av de senaste dagarnas medierapportering anses äldres perspektiv och kunskaper mindre uppskattade. Numera har de allra flesta under sin uppväxt haft engelskspråkig TV eller på annat sätt dagligen kommit i kontakt med språket.

Så var inte fallet när Bucht gick i skolan i början på 60-talet. Då var till och med engelskundervisning något relativt nytt för svenska skolbarn. Att den generation som Bucht tillhör inte är lika bra på engelska är alltså inget underligt, utan en följd av hur vårt samhälle såg ut på den tiden.

Då lärde sig barnen istället andra saker som kan vara värdefulla kunskaper och erfarenheter. För att fungera som minister i dagens internationella värld är god kunskap i engelska ändå ett måste.

Regeringen representerar Sverige och ministrarna träffar kollegor och andra länders representanter vid otaliga tillfällen. För den som upplever att han inte behärskar språket och hämmas i kommunikationen borde därför extrakurser och en vilja att bli bättre uppmuntras.

Det ligger i Sveriges intresse att ministrarna är aktiva och deltar i internationella sammanhang.

Med ”skattebetalarnas pengar” som något slags moraliskt argument vräks det nu ut artikel efter artikel och TV-inslag på TV-inslag där Bucht anklagas för slösaktighet och för sin bristande engelska.

Allra värst är kanske påståendet att han aldrig borde ha blivit minister med tanke på den begränsade språkkunskapen. Ungefär som att detta är viktigare än den demokratiska representationen, alltså att företräda väljarna.

Skit samma hur ministern hanterar landsbygdsfrågorna i Sverige, bara engelskan flyter så... Det vi sett från medias rapportering är inget annat än ren åldersdiskriminering.

Hån och illa dolt förakt presenteras som granskande journalistik. Dessvärre blir intrycket att bara för att föremålet råkar vara en äldre man är det plötsligt okej att köra på utan en tanke på rimlighet eller konsekvenser.

Spärrarna verkar helt ha lossnat.