”Har Socialdemokratin rannsakat sig själv och sin historia?”, frågar Ann Heberlein (M) i ett debattinlägg. Foto: Skärmdump/Staffan Löwstedt/SvD/TT
Debattinlägg

”Förbryllande reaktioner på Socialdemokratins mörka förflutna”

”Man kan ha synpunkter på Samtidens film ”Ett folk, ett parti”. Man kan invända att den är vinklad och att citateten är lösryckta – men man kan inte förneka att tvångssteriliseringarna och klassificeringen av människor i raskategorier har inträffat”, skriver författaren och riksdagskandidaten Ann Heberlein (M) i ett debattinlägg.

Om debattören

Ann Heberlein (M)
Teologie doktor i etik, författare och kommunpolitiker

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Jag vill berätta om min faster. Hon hette Gunnel, hade blont hår, rött läppstift och långa naglar. Hon kedjerökte, älskade dansbandsmusik, kungahuset och sina små hundar.

När hon var 22 år gammal, 1962, blev hon utsatt för ett fasansfullt övergrepp av den svenska staten.

Ett fem månader gammalt foster – enligt journalen en gosse – plockades mot hennes vilja ur hennes kropp och hennes äggledare klipptes av.

Min faster Gunnel är en av de kvinnor som tvångssteriliserades mellan 1934 och 1975.

Gunnel steriliserades på det som kallas ”social indikation”, närmare bestämt med hänvisning till uppfattningen att hon var oförmögen att ta hand om ett barn eftersom hon satt i rullstol.

Gunnel smittades nämligen av polio när hon var 12 år gammal och badade i Pudesjön utanför Svedala. Dessutom kom hon från en släkt med dokumenterade psykiska problem och missbruk.

Min faster är en av dem som steriliserades i ivern att skapa ett bättre samhälle, ett samhälle med sunda och friska individer.

Vi tillhör alltså en släkt av mindre dugliga individer, min faster och jag. Vår släkt betraktades av den svenska medicinalstyrelsen som ett folkmaterial av mindre god beskaffenhet, med klen psykisk hälsa och bristfällig moral.

Våra gener – de arvsanlag som min släkt bar på – betraktades som ett hot mot samhället. Så sent som 1962 resonerande man i termer av ”bättre” och ”sämre” människor och med hjälp av vetenskaplig terminologi rättfärdigades övergrepp på människors rätt att bestämma över sina egna liv.

Samtidens film ”Ett folk, ett parti”, påminner oss om detta mörka kapitel i Sveriges historia. Samtiden, SD:s partiorgan, har producerat en film som blottlägger Socialdemokratins mindre smickrande förflutna, ett förflutet som inte bara innehåller en tveksam hållning till nazism utan också rasbiologi, experiment på förståndshandikappade och tvångssterilisering av människor som sorterades in i gruppen ”sämre folkmaterial”.

Man kan ha synpunkter på ”Ett folk, ett parti”. Man kan invända att den är vinklad och att citateten är lösryckta – men man kan inte förneka att både Vipeholmsexperimenten, klassificeringen av människor i raskategorier och tvångssteriliseringarna har inträffat.

Reaktionerna på filmen om Socialdemokratins mörka förflutna är förbryllande.

Mängder av skribenter och opinionsbildare har rusat till sossarnas försvar. Ingen har velat diskutera innehållet.

Jag tror att vi behöver prata om de socialdemokratiska värderingar som möjliggjorde tvångssteriliseringar och experiment på psykiskt sjuka och förståndshandikappade: Detta förakt för svaghet som förstört så många människors liv.

Nej, jag tror inte på kollektiv skuld. Jag tror inte heller att skuld ärvs. Mitt ärende är inte att klandra Socialdemokratin för de beslut tidigare Socialdemokrater fattat.

Min fråga är en annan – har Socialdemokratin rannsakat sig själv och sin historia?

Har partiet gjort upp med sina värderingar – eller är föraktet för svaghet intakt? Det är en relevant fråga att ställa till en regering som systematiskt gjort livet svårare, ja i en del fall outhärdligt, genom att kraftigt begränsa handikappade människors rätt till assistans.

Hur ser dagens socialdemokrater på handikappade och handikappades rätt till ett värdigt liv?

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.