Foto: Petar Petrov / TT
Debattinlägg

”Halloween berikar traditioner”

Halloween ·

”Att traditioner vitaliseras och kompletteras är något vi bör bejaka. Det gäller även något så viktigt eller oviktigt, förargligt eller oförargligt, som firandet av Halloween”, skriver Anna Höglund.

Om debattören

Anna Höglund
Doktor i litteraturvetenskap, Linnéuniversitetet

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Jag hatar Halloween! En utländsk skräphelg som nästlat sig in bland våra fina svenska traditioner! ”

Så kan det låta i våra sociala medier i Halloween-tider.

Sedan högtiden lanserandes på bredare front här i Sverige under 1990-talet har de kritiska rösterna varit hätska och framförallt onyanserade.

Som humanistisk forskare med en expertis gällande skräckfiktionens betydelse i vår kultur är det särskilt två inslag i kritiken som oroar mig. 

Det ena handlar om belackarnas oförmåga att se att Halloween och besläktade kulturella yttringar faktiskt kan fylla en viktig existentiell funktion för människan.

Det andra gäller hävdandet att Halloweenfirandet är farligt eftersom det är osvenskt och därmed hotar att förstöra vårt lands genuina traditioner.

Det är illavarslande tendenser eftersom de avslöjar skribenternas fundamentala oförmåga att se utanför sin egen individuella och kulturella horisont. En brist starkt sammankopplad med företeelser som främlingsfientlighet och intolerans mot det främmande.

I dagens Sverige är Allhelgonadagen en viktig högtid då vi sörjer och hedrar dem som lämnat jordelivet. Vi smyckar kyrkogårdens gravar med ljus och begrundar livets förgänglighet. 

I jämförelse med Allhelgonadagens stillsamma seder är Halloweens färgstarka.

De två högtiderna är dock inte så olika som de förefaller vara och även under Halloween kan existentiella frågeställningar bearbetas.

Enligt högtidens karnevaleska principer kan exempelvis både barnets och den vuxnes monster i garderoben avdramatiseras genom att det skrämmande antar en lekfull form och skräcken kan besegras av skrattet.

Skrattet är dock grundat i allvaret och i Halloweens fantasifulla estetik är dödens ontologi högst närvarande. 

För cirka 2000 år sedan markerade Samhain, den keltiska högtid ur vilkens mylla både Halloween och Allhelgonadagen spirat, skördetidens slut.

Natten till den 1 november upplöstes gränsen mellan de dödas och levandes världar. Avlidna anhöriga återvände till jorden men det gjorde också onda andar.

Det onda avvärjdes med eldar och förklädnader i form av djurskinn och djurhuvuden. Samtidigt fick dörrarna till kelternas hem stå öppna för att välkomna döda närstående.

I firandet av Samhain fanns både den karnevaliska principen och hedrandet av de döda representerade. Uppenbarligen fyllde båda inslagen en viktig funktion för människan. Något jag tror att de gör även idag. 

Det bör också nämnas att den estetik som brukas för att visa vördnad för de döda inte är densamma över hela världen. Den 1-2 november firas De dödas dag i Mexiko.

Högtiden har samma syfte som vår Allhelgonadag men estetiken är annorlunda. Kranier i socker, dansande skelett och konstfulla ansiktsmålningar för snarare tankarna till Halloween. Sorgen och saknaden efter de förlorade är dock densamma. 

I det annorlunda och främmande återfinns det gemensamma. Vi känner igen den existentiella betydelsen av uråldriga högtider som Samhain men dess yttre klädnad har transformerats.

Under historiens gång berikas en civilisations sedvänjor av andras. Det vi ser som ursprungligt och genuint idag såg annorlunda ut för inte så länge sedan. Seden att tända ljus på kyrkogården på Allhelgonadagen är bara drygt 100 år gammal. 

Att traditioner vitaliseras och kompletteras är något vi bör bejaka. Inte minst i dag, när främlingsfientlighet och rädslan för det okända frodas i Sverige, är det fundamentalt att ha ett öppet sinne inför andra kulturers seder och igenkänna dess värde.

Det gäller även något så viktigt eller oviktigt, förargligt eller oförargligt, som firandet av Halloween.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.