Idag är det tio år sedan Anna Lindh mördades. Hon var en av Sveriges mest respekterade politiker och jag vill att vi minns hennes betydelsefulla ledarskap. Systerskap över partigränserna är snårigt, men Anna Lindh fastnade inte i revirtänkande. För mig var hon en oerhört viktig förebild – som dessutom gav mig stöd och råd i början av min politiska bana. Det skriver Birgitta Ohlsson, EU- och demokratiminister.
”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.”
Den amerikanska utrikesministern Madeleine Albright – tillika den första kvinnan i USA på posten – fällde dessa feministiskt smått bevingade ord 1996. Och även om systerskap över partigränserna i politiken stundom kan vara snårigt – med inpinkade revir, partilojalitet in absurdum och snäva ramar, där det nästan blivit en sport att maximalt missförstå motståndaren – finns det personer som skiner igenom.
Anna Lindh var en sådan människa. Jag lärde mig en hel del om systerskap av henne som ung riksdagsledamot.
Idag den 11 september, på tioårsdagen av det vidriga mordet på en av Sveriges mest respekterade politiker i sin generation, bör vi också minnas hennes ledarskap. Ett ledarskap som genererat en professur vid Harvard och inspirerat till otaliga minnesplatser och pris. Som liberal delade jag naturligtvis inte alla Anna Lindhs utrikespolitiska åsikter. Och jag minns hur jag som ny riksdagsledamot i utrikesutskottet 2002 pepprade henne med skriftliga frågor om allt från brott mot mänskliga rättigheter i Libyen, Nigeria och Burkina Faso till svensk trupp i Liberia och dödsstraffet i USA.
Men jag är varm av beundran för hennes insatser för EU:s utvidgning och ståndpunkten att vi ska sträva efter ett EU som inte glider isär. Detta blir jag personligen ofta påmind om under mina resor som svensk EU-minister, när unga politiker på Balkan, kurdiska aktivister i Turkiet och kvinnosakskämpar i blivande EU-medlemsländer nämner just Anna Lindhs namn.
Jag tror att varje politisk generation behöver handfast men inspirerande ledarskap, snarare än ouppnåeliga ikoner på piedestaler. Jag träffade Lindh de första gångerna under min tid som ordförande för Liberala Ungdomsförbundet (1999-2002). Jag minns henne som en generös förebild, som levde det liv som jag liksom många andra kvinnor i 25-årsåldern drömde om då, och faktiskt själva lever idag. Hon var exemplet på att det går att kombinera karriär, självförverkligande och familjeliv. Att kunna få allt – utan att behöva välja bort något. Kort sagt det liv som män oftast har kunnat leva. Hon hymlade dock inte om kraven, svårigheterna och det ständiga skuldbeläggandet. Som feministisk förebild var hon ovärderlig.
Hon peppade ofta unga kvinnor i politiken, oavsett partifärg. Efter debatter i radio, tv eller riksdagen fick jag ofta uppmuntrande ord från henne, även om vi inte hade samma åsikt. Hon förstod vikten av uppmuntran i politiken, något som tyvärr är en raritet.
Jag minns speciellt en middag på Utrikesdepartementet våren 2003, då hon hade samlat ett antal kvinnliga ambassadörer och kvinnliga politiker. Lindh tog mig åt sidan efteråt. Hon hade sett mig i ett reportage på Aktuellt, om att jag liksom många andra yngre kvinnor upplevde riksdagen som ett gubbvälde. De praktiska feministiska råd Anna Lindh, vis av egen erfarenhet, gav mig fick mig att återfå gnistan.
Hennes ledarskap som politisk förebild räckte vida utanför de socialdemokratiska kretsarna.
Idag delas årets Anna Lindh-pris ut till just den före detta amerikanska utrikesministern Madeleine Albright. Lindh beskrev Albrights stöd i en intervju en gång:
”Albright gjorde en oerhört viktig grej. Hon bildade Utrikesministrarnas kvinnliga klubb, och bjöd på middag en gång om året i New York. Det gav en del prestige till oss andra kvinnliga kolleger.”
Konkret systerskap i världspolitikens topp.