Det känns fantastiskt att vi är nästan en miljon i Sverige idag. En miljon kvinnor i klimakteriet!

Det är mindre fantastiskt att vi inte pratar om det. Vi pratar knappt med varandra, knappt med våra partners och definitivt inte med våra kollegor.

Dessutom sviker den svenska vården kvinnorna genom bristande kunskap, men också bristande intresse för vad som händer med kvinnors kroppar runt 50.

Värst verkar det vara på landsbygden där inte bara okunskapen är stor, utan där det dessutom saknas gynekologer med moderna kunskaper om hormonella obalanser.

I mitt Facebookflöde dyker de upp hela tiden. Frågorna, men också svaren eller bara de vänliga uppåtpuffarna.

Jag är medlem i en sluten grupp av ungefär 5 000 kvinnor som kallar sig Klimakteriekärringar och här lyfts de, alla frågor vi kvinnor har om vår hälsa och kropp, men framför allt vårt psyke under klimakteriet.

I största hemlighet följer vi trådar med de mest varierande innehåll, gemensamt för alla trådar är dock att de relaterar till klimakteriet i en eller annan form.

Några generationer tillbaka dog de allra flesta kvinnorna innan 40 års ålder och väldigt få levde fram till klimakteriet.

I dag är medellivslängden för en kvinna i Sverige över 80 år – och vi blir allt äldre. Trots att många kvinnor i dag når klimakteriet är det få som verkligen inser vilken gåva det är.

Liksom puberteten är klimakteriet en naturlig process, en fas av personlig tillväxt. Puberteten markerar övergången från barn till ungdom.

Klimakteriet å andra sidan markerar övergången från fertil till icke fertil och ett steg närmare slutet. Är det på grund av vår rädsla för att åldras som vi inte pratar om klimakteriet?

I vårt samhälle hyllar vi ungdomskulturen, den som säger att äldre kvinnor inte finns och saknar värde. Normen påbjuder att en kvinna ska göra allt för att se ung ut och dölja sin ålder. Kvinnors åldrande problematiseras.

Har vi kvinnor bundit ris åt vår egen rygg genom att acceptera ungdomskulturen och förneka vårt klimakterium? Vår tids version av den klassiska ålderstrappan verkar vara att för alltid befinna oss på rätt sida om klimakteriet.

Historiskt lanserades syntetiskt framställda östrogener som ett föryngringspiller för kvinnor. Det skulle ge ny fräschör, vitalitet och livsglädje och betraktades som ett ungdomselixir. Ju längre man åt det, desto bättre.

Kvinnors ungdom skulle bevaras.

Tiderna har förändrats och även om en kvinna definitivt har lämnat sin ungdom och även sin fertila fas är denna nya fas numera ett skede i livet under vilket kvinnor kan fortsätta uppnå både personliga och professionella mål och verkligen blomma ut och leva ett fantastiskt liv.

Kroppen och själen byter tempo och plats mitt i livet och det är nu som man kan tillåta sig att njuta mer av tillvaron.

2017 ska kvinnor inte längre behöva gå omkring och fundera över vad som händer, tro att de håller på att bli galna och kanske till och med skämmas lite.

Det är dags att öppet välkomna den förändring som alla kvinnor ska möta och prata om klimakteriet med den självklarhet och naturlighet som borde kopplas till ämnet.

Lite i hemlighet – och i många fall med en känsla av skam blandat med uppgivenhet, sorg och ilska – får en kvinna söka sin egen information och sanning om vad klimakteriet innebär.

Det är hög tid att lyfta det offentliga samtalet om vad som sker med oss kvinnor i klimakteriet. Männen förtjänar också att få vara med i förändringens tid, i klimakteriets förlösande och spännande fas.