Du är inte välkommen att bli polis. Du får heller inte tjänstgöra inom Försvaret. Du har ADHD. Du har Aspergers syndrom. Stopp! Du kommer inte att klara av detta yrke, menar både polisväsendet och försvarsmakten.

Drömmar går i kras, får inte förverkligas. Du får ingen chansen och inte ens en rimlig förklaring.

Det har i dagarna rapporterats om detta i media. Berättats om det i radio. Överläkare inom neuropsykiatri är kritiska. Intresseorganisationen Attention likaså.

Bill Johnsson vittnar om hur han blev nekad att göra lumpen på grund av sina diagnoser. När han sedan sökte igen utan att nämna något om dem gick han igenom både testerna och utbildningen.

Det handlar om hur en hel grupp människor inte är välkomna att tjänstgöra, varken som polis eller inom det militära. Jag vill kalla det för diskriminering.

På vilka kriterier har dessa beslut fattats? Hur gick resonemanget ens till på mötena där man beslutade att utesluta en stor grupp av vår svenska befolkning? Vilka hade tagits in som referenser och experter? Och vilka fattade besluten? När får allmänheten ta del av den informationen?

När upphörde vi att se människan istället för att stirra oss blinda på diagnoser?

Försvarsmaktens pressekreterare Jesper Tengroth vill i en intervju med P4 Värmland inte gå in på vilka konkreta risker de ser med personer med till exempel Aspergers. Vad är det för hemlighetsmakeri? Vad är det man utmålar mina egna barn med diagnoser till?

Vad skall jag säga till dem om hur samhället ser på dem? Hur ska jag förklara att godtyckliga beslut om deras kapacitet och förmåga fattas utan att beslutsfattarna har ett uns av kunskap och kännedom kring individen?

För de har ingen aning om vilka styrkor de här personerna besitter; vilken tillgång de skulle kunna vara. Det är bara nej. Nej, ni är inte välkomna. Ni är för annorlunda. Vi vill inte ta reda på vilka ni är eller vad ni klarar av.

Alla med NPF, neuropsykiatrisk diagnos, sorteras bara bort. Alla dras över en kam; får en stämpel i pannan som vittnar om oduglighet. Det är verkligen ett svart-vitt resonemang man för.

Vilka fler yrken skall personer med NPF inte få utbilda sig till? Ska de kunna bli ambulanssjuksköterskor, läkare, lärare, taxichaufförer? Det är också ansvarsfulla yrken som kräver handlingskraft och många gånger snabba beslut.

Att rättfärdiga och normalisera denna utgallring är en farlig utveckling. Det är att förstärka utanförskapet och befästa föreställningen att dessa NPF-personer är underliga typer som bör hållas på en armlängds avstånd. Hur skall vi annars tolka signalerna?

Varför utestängs de annars utan att ha fått chansen att visa sin lämplighet med tester?

Kan det vara så att de innehar styrkor som andra saknar och rent av kan vara en tillgång både inom polisen och militären?

Vågar vi se dem? Ta tillvara på dem? Låt alla söka på samma kriterier, ge alla samma chans. Se individen före diagnosen! Och låt det bli en norm inom alla yrken!