Det är en farlig utveckling om massmedier och politiska partier anpassar sig efter Sverigedemokraternas syn på mänskliga rättigheter.

Efter de senaste dagarnas viktiga diskussion om opartiskhet i SR och SVT har jag funderat över två saker: Kan mediernas allsidighetskrav leda till att man på redaktionerna anpassar innehållet för att bli relevanta för Sverigedemokraternas väljare? Är redaktionerna dessutom rädda för digitala reaktioner under supervalåret?

Är det kraven på allsidighet, med Sverigedemokraterna i svenska riksdagen, som är förklaringen till en rad beslut som tyder på värdemässiga förflyttningar? Är det förklaringen till att rasistiska annonser publiceras, frågor om ”hur mycket invandring tål Sverige” ställs i SVT Agenda och råd ges till journalister om att vara försiktiga med frågor om mänskliga rättigheter? Är sättet som Soran Ismail ombetts tysta ner sin värdegrund ytterligare ett steg i den riktningen?

Mycket tyder på att den senaste tidens händelser bottnar i att medierna vill bli lästa även av de som röstat på Sverigedemokraterna. Samtidigt lägger de politiska partierna mycket tankemöda på att förflytta SD’s 300 000 väljare. Och misstaget både medier och politiker gör, är att det i förlängningen också påverkar innehållet.

Det innehåll och den retorik som är relevant för dessa väljare, i ett självpåtaget utanförskap, syns tydligt i mediers kommentarsfält och på sajten Avpixlat. Dessa väljare ser de traditionella medierna som ”fulmedier”, politiskt korrekta och inte att lita på. Åtminstone de som aktivt tar plats i de digitala politiska samtalen.

Om traditionella medier inte ska upplevas som ”fulmedier” då behöver de inte bara tysta perspektiv om mänskliga rättigheter utan behöver också leverera innehåll och ”sanningar” som tilltalar den här målgruppen.

En anpassning som verkar leda till att perspektiv som tydligt talar om mänskliga rättigheter anses problematiska. Vilket, enligt min mening, är att spela de som företräder antidemokratiska perspektiv rätt i händerna.

Jag tycker självklart det behövs en saklig opartisk medial bevakning på nyhetsplats, och programledare ska inte driva egen partipolitisk valpropaganda. Men i övrigt programinnehåll behövs mer än någonsin de mångas perspektiv, inklusive Sverigedemokraternas. Det är det som kan göra att vi kan förstå varandra.

Men det är osunt för demokratin att välja en väg där den Sverigedemokratiska synen på mänskliga rättigheter får styra och där dessa frågor sopas under mattan.

Jag tror att den nervösa inställningen som präglar turerna runt Soran Ismail visar hur svårhanterbart det polariserade medieklimatet är för redaktionerna. Det jubel och klang som sker på redaktionerna när twittertyckarna skriker sig blå om Fittstim eller Bästa Beatrice, blir under valrörelsen mycket mer problematiska. Man vill undvika att twitterdreven agerar på något som till exempel en sidekick i Morgonpasset säger.

Men det är osunt för demokratin att vara så rädda för det polariserade medieklimatet. Mitt råd är att hantera den nya situationen med sociala medier som man alltid hanterat maktsfärer. Twitter är bara ännu en arena. Kort sagt hantera det journalistiskt och källkritiskt som ni alltid har gjort.

Jag tror inte att någon av oss vill ha en utveckling där medierna inte vågar närma sig frågor om mänskliga rättigheter med hänvisning till allsidighet. Använder politikerna samtidigt budskap som attraherar Sverigedemokraterna, för att försöka förflytta väljarna, och om det dessutom kryddas med det polariserade debattklimatet, så kokar soppan för supervalåret.

Och om tio år ställer historiker och statsvetare sig frågan – hur kunde vi låta de här antidemokratiska rörelserna växa sig så starka?