I den antirasistiska debatten pågår just nu ett skyttegravskrig mellan individualister och kollektivister på bästa sändningstid, debattsidor och i sociala medier. Den ena sidan menar att strukturell rasism är det stora problemet i Sverige, samtidigt som man inte har några som helst problem med att klistra epitetet som ”husneger” och ”Onkel Tom” på rasifierade.

Den andra sidan menar att strukturell rasism inte existerar och att människor som väljer att föra fram en strukturell analys omyndigförklarar och förminskar rasifierade.

Med min ex-sovjetiska tatariska bakgrund har jag bevittnat hur den strukturella rasismen slagit hårt mot min familj. Både jag och min mor har hånats, diskriminerats, blivit spottade på och t o.m fått stenar kastade på oss. Allt pga vår bakgrund.

Min mor hade det svårt att få jobb i den kommun vi bodde, trots att hon har två starka universitetsutbildningar och en lärarexamen i bagaget. Själv har jag fått rasistiska påhopp på arbetsförmedlingen, på arbetsintervjuer och i skolan (av både elever och lärare).

Ändå kan jag ingenstans finna någon ursäkt i att kalla andra för ”husneger” och ”Onkel Tom”.

I mitt parti, Miljöpartiet, finns det två profilerade politiker, Kurdo Baksi och Mikael Trolin, som gått till verbal attack mot den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali. Baksi har kallat Bali för en ”moderat Jackie Arklöv” och Trolin har försvarat när människor kallar Bali för ”husneger”.

Bali har också blivit attackerad av Ida Ali-Lindqvist från Dala-Demokraten, som förminskar honom till att vara en slags nyttig idiot (en slags Onkel Tom). Märk väl, jag och Bali är oense om det mesta, men bara för att han själv råkar vara rasifierad betyder det inte att han inte kan ha de åsikter han har.

Samma härskartekniker som Bali fått utstå har även den borgerliga debattören Alice Teodorescu fått motta. Jag håller självfallet inte med henne när hon på bästa sändningstid står och säger att rasism inte existerar strukturellt, men jag kan samtidigt aldrig acceptera de grovt rasistiska epitet hon får slängt efter sig.

Uttryck som ”husneger”, ”Onkel Tom” samt ”en ny Jackie Arklöv” är magstarka härskartekniker som förminskar rasifierade till att inte få ha vissa åsikter, inte får leva som de gör eller ens tillhöra vissa politiskt block.

Dessa uttryck bidrar till att normalisera invandrarens ställning som underlägsna människor som inte har en egen vilja och synsätt på världen.

Samma känga slänger jag mot den andra sidan, t ex Alice Teodorescu. Mina tidigare nämnda erfarenheter är bara ett futtigt exempel på vad nästan alla rasifierade i min omgivning behöver stå ut med.

Att erkänna den strukturella rasismens existens är inte samma sak som att vilja upprätthålla den. Tvärtom, många av oss vill bli av med den och vill se ett samhälle som ser människan som individ istället för hudfärg, hårfärg etc.

Dock är det ofta svårt att kunna bli behandlad som en individ när det råder en kollektivistisk norm där vita premieras i samhället. Det är ingen tvekan om att många rasifierade kämpar så att det gör ont för att få ta del av privilegier som en infödd svensk ofta får på köpet av sin hudfärg eller namn.

Summa summarum är att kampen för allas lika värde är för dyrbar för att polariseras bort av två extrema synsätt.

Lyft fram de röster som menar att strukturell rasism faktiskt existerar, men som också menar att det är ren och skär rasism att kalla någon ”husneger”. Den antirasistiska kampen behöver pragmatism, inkludering och bred förankring, inte rasistiska tillmälen eller ignorans för strukturer.