Att den islamistiska sekten Hizb ut Tharir har etablerat sig i Sverige borde oroa varje antirasist. Men istället är det tyst. Samma typ av fördomsfulla tankestruktur som präglar islamofoberna finns även på den andra sidan: en idé om att islam är något enhetligt. Men alla muslimer är inte goda. Det tjänar inget till att blunda för extremisterna, skriver Daniel Poohl, Expo.

Det islamistiska partiet Hizb ut Tahrir har etablerat sig i Sverige. I helgen planerar organisationens Skandinaviska avdelning sin årliga så kallade kalifatkonferens. Tanken är att en del av mötet ska hållas i Stockholm.

Hizb ut Tharir är inget okänt fenomen. Partiet har under de senaste tio åren orsakat rabalder i både Tyskland och Danmark med en ogenerad antisemitism, grov homofobi och ett förakt för demokratin. Det borde oroa antirasister. Det borde oroa alla som tror på ett öppet och tolerant samhälle. Men istället är det så gott som tyst.

Visst, Hizb ut Tahrirs anhängare är inte många. Partiet är en liten sekt som inte ska ha större uppmärksamhet än vad de förtjänar. Men det är inte det som är skälet till ointresset.

Vi lever i ett samhälle där muslimer är utsatta och åsidosatta. Ett samhälle med fördomsfulla och stereotypa uppfattningar om islam och muslimer. Tyvärr tycks många gånger strävan att montera ner myterna och murarna präglas av samma tankestruktur som ligger till grund för fördomarna. Muslimer är inte onda. De är goda. Islam är inte krigets religion. Det är fredens religion.

Båda sidor bygger på idén om islam som något enhetligt.

Men så ser verkligheten inte ut. Det finns inte ett islam.

Det finns olika inriktningar. Olika tolkningar. Olika grader av religiositet.

Och i denna mångfald finns extremister. De är inte särskilt många, men de finns. Och det tjänar inget till att blunda för det. Tvärtom.

I England har den antirasistiska organisationen Hope not Hate tagit fighten med den antimuslimska gruppen English Defence League. Inte genom att möta dem i gatuslagsmål eller stora demonstrationer, utan genom ett gräsrotsarbete bland de grupper som drabbas eller lockas av organisationen. Deras budskap är enkelt. De ställer EDL sida vid sida med de salafister som EDL bråkar med. De är extremisterna. Resten arbetar för att få samhället att fungera.

I Norge har det varit antirasister som uppmanat Oslos befolkning att vända gapiga judehatande islamister ryggen. Och det har fått gehör, och väckt respekt bland de ungdomar som tvingas utstå den hårda sociala kontrollen av renläriga extremister.

Antirasister, alla som tror på öppenhet och tolerans, har ett ansvar att reagera mot intoleransen var den än dyker upp. Men i det här fallet finns det en större poäng. Genom att belysa extremism med islam som grund på ett korrekt och balanserat sätt kan bilden av islam göras mer komplex.

Idag är det tvärtom. Den som vill veta något om exempelvis Hizb ut Tahrir är till stora delar utlämnad till bloggar och sajter med ett enda syfte – att rensa Sverige fritt från islam. Det är ett problem. De har fått fältet fritt. Det är dags att ändra på det.

Vi på Expo har under de senaste månaderna i allt större grad börjat rapportera om, reagerat på, och skaffat kunskap om intoleransen inom islamistiska grupper av olika slag. Det kommer vi att fortsätta göra. Inte för att det är det viktigaste att göra just nu. Inte för att det är det mest alarmerande problemet. Utan för att det borde vara en självklarhet för alla antirasister och antifascister.