I alla revolutioner, vare sig det en följd av folkliga resningar, partisanstrider och gerillakamp, har kvinnorna gjort stora uppoffringar under själva kampen. När kampen väl är över har det kvinnorna som hamnat längst ned eller t.o.m. utanför dagordningen. Vad kan vi förvänta oss av de folkliga upproren i Nordafrika om vi ser till traditionen och kvinnornas ställning historiskt Mellanöstern och Nordafrika? Det skriver Amineh Kakabaveh (V).
Många feminister världen över inte minst vi vänsterradikala från Sverige med erfarenheter från bl.a. den iranska revolutionen och ledande feminister från Egypten, Tunisien befarade att kvinnors rättigheter med stor sannolikhet kommer att förhandlas bort när olika religiösa och konservativa ideologiska vill dela på makten. Legenden Nawal El Saadawi ansåg att den egyptiska revolutionen ska inte få sluta som den algeriska och den iranska. Jag menar att i Sverige var vi många som befarade precis det som El Saadawi insåg att kvinnors rättigheter skall inte komma i skymundan.
I Tunisien var det parlamentsval 22 nov och av 217 folkvalda ledamöter är 58 av ledamöterna kvinnor från djupt religiösa partier, bara ett få tal (ca7 ) av dessa kvinnor tillhör det sekulära blocket. Ahlem Belhadu, ordförande för Association tunisienne des femmes démocrates, menar att det var en stark opinion för kvinnors mänskliga rättigheter under parlamentsvalet i Tunisien 22 nov. Vänsterradikala män och kvinnor som NGO:s som Amnesty och andra människorättsorganisationer stod i ledningen av demonstrationen och sa nej till Sharia lagar.
Kvinnoförtrycket tar i många olika uttryck. I Egypten är könsstympning mycket utbrett, och utövas fortfarande trots ett totalförbud som infördes 2007 utövas fortfarande särskilt på landsbygden. Enligt en Unicef-rapport från 2010 har 91 procent av Egyptens kvinnliga befolkning könsstympats. I storstadsområdena är siffran 86 procent, men bland fattiga kvinnor och flickebarn i stora delar av landet ligger snittet på 93 procent. Könsstympningarna utförs oftast mot flickor under13 års ålder.
Denna bild bekräftade kvinnorättsaktivisten Hibbaq Osman vid sitt besök i Sverige (se tidigare debattartikel som kvinnors sits i Egypten). Egyptens, Tunisiens, Bahrains, Yemens och Syriens befolkning inte minst kvinnorna förtjänar bättre regimer än diktaturerna och/eller teokratiska.
För att förändra de djupt patriarkaliska maktstrukturerna utöver lagändring i teorin krävs ett arbete för förändringar i grunden för att stoppa könsstympningen och andra former av förtryck som barnäktenskap, rätten till skilsmässa, rätten till vårdnaden av sitt barn, månggifte, rätten till sin egen kropp och inte minst att kvinnors ekonomisk oberoende av sina familjer och män.
Därför finns anledning att granska det europeiska politiska språk som använts när det gäller årets politiska händelser i Mellanöstern och Nordafrika. Det som inträffat i Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen, Bahrein och Syrien kallas överallt i medierna för revolutioner. Är dessa händelser verkligen revolutioner. De stora ”klassiska” revolutionerna, den franska, ryska och den kinesiska innebar genomgripande sociala förändringar i samhället. De var folkliga uppror eller folkkrig som störtade härskande klasser från deras maktställning eller drev ut en plundrande kolonialmakt. Dessa revolutioner syftade till framåtskridande samhällsförändringar.
Det är tyvärr inte detta vi sett och ser i dagens Mellanöstern. Det handlar naturligtvis om folkliga uppror. Och visst är det bra att dessa uppror leder till att diktatorer störtas och fördrivs. Naturligtvis skulle de också ställas inför Internationella domstolen i Haag och dömas för sina brott. Men sedan kommer den svåra frågan. Vilka vill vi se skall stå i tur att överta makten.
Under diktaturer undertrycks en lång rad olika social, politiska och religiösa krafter. Under diktaturerna kokade det av oppositionella idéer av det mest skilda slag. Vilka krafter är det som har störst möjligheter att förbereda sig på ett maktövertagande?
Vilka krafter är det som trots diktaturen haft lättast att vinna gehör bland de undertryckta? Som i Iran var det moskéerna som var ”det fria rummet” under diktaturen.
Trots undertryckandet av det muslimska brödraskapet kunde Mubarack och Ben Ali, liksom shahen i Iran inte fullt ut ge sig på fundamentalistiska religiösa grupper. Socialistiska och andra demokratiska krafter var/är ett lättare villebråd för diktaturerna.
Det blåser en förändringens vind i Nordafrika. Men i vilken riktning har den blåser dem. Nicholas Kristof, amerikansk journalist och författare presenterar en artikel i DN den 12/2, som förmedlar intrycket av Muslimska brödraskapet är en ganska medgörlig organisation.
Jag menar att vi måste ha en betydligt mer kritisk hållning än exempelvis Kristof. Hur lurad blev inte det iranska folket och västvärlden, inte minst vänstern i väst, av Ayatollah Khomeini. Väl vid makten uppvisade han och hans rörelse ett helt annat ansikte än det han presenterat innan fick makten. Jag anser att man trots vad Kristof och andra skriver måste förhålla sig kritisk till vad som sker i Egypten och Tunisien – för att inte tala om Libyen.
Man måste förhålla sig på ett helt annat sätt till de nya regimer som är på väg att uppstå än man förhöll sig till de tidigare regimerna, med vilka väst, inte minst EU, hade så goda förbindelser och gjorde så goda affärer med. Nu måste demokrati och mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors medborgerliga rättigheter tas på allvar och gå före möjligheterna till lönsamma affärer.
I alla revolutioner, vare sig det en följd av folkliga resningar, partisanstrider och gerillakamp, har kvinnorna gjort stora uppoffringar under själva kampen. När kampen väl är över har det kvinnorna som hamnat längst ned eller t.o.m. utanför dagordningen. Vad kan vi förvänta oss av de folkliga upproren i Nordafrika om vi ser till traditionen och kvinnornas ställning historiskt Mellanöstern och Nordafrika?
Folkliga uppror öppnar nya möjligheter och banar nya vägar Men om de skall förtjäna benämningen revolutioner måste de också medföra radikala förändringar – i synnerhet när det gäller kvinnornas ställning i samhället.
Vi har under de senaste tre decennierna kunnat se genomgripande förändringar inträffa i flera länder där det trots diktaturen funnits vissa ”fri rum”, som diktaturen inte kunnat eller vågat att attacker. Den polska partidiktaturen vågade inte ge sig på den traditionellt starka katolska kyrkan i Polen. I kyrkan kunde ett folkligt missnöje odlas och oppositionella krafter organiseras. I Iran gällde samma villkor för moskéerna. Shahen gav sig inte på moskéerna. Khomeini förvisades visserligen, men det gjorde inte saken bättre. Tvärtom. Moskéerna var det fria rum utifrån vilket folkligt motstånd organiseras. Men vad var det för idéströmning som förmedlades i kyrkorna i Polen och moskéerna Iran.
Ja, inte var det progressiva idéer om större social rättvisa, demokrati och yttrande frihet eller jämställdhet. I Polen infördes visserligen politisk demokrati, men det infördes näringsfrihet med nyliberala förtecken som ledde till växande sociala klyftor och en försvagad ställning för kvinnorna.
Förändringarna i Polen var i jämförelse med det som hände i Iran efter det som kallats den Islamiska revolutionen dock en andeviskning.
Mullorna i Iran kunde väcka sympati till traditionen i sin kamp mot shahen och för sitt eget maktövertagande. Resultatet av denna utveckling fick det förskräckande resultat vi ser idag. Arbetslösheten är skyhög. Arbetarna får vänta i månader på sina löner. Korruptionen är hejdlös. Flera miljoner iranska medborgare särskilt ungdomar befattas med droger. Förtrycket av socialister och kvinnorna karaktäriseras av oerhörd grymhet, Prostitutionen vittomfattande och av mullorna sanktionerad osv.
Slutsatsen måste bli att folkliga uppror inte automatiskt innebär revolutioner i meningen genomgripande social och ekonomiska förändringar – framför allt inte när det gäller kvinnornas ställning och fullmedborgarskap.
De stater där det inträffat folkliga uppror i Mellanöstern under det gångna året har enligt mig inte varit några revolutioner. Vad vi börjar se nu och kommer att få se framöver är vilka av de undertrycka politiska och sociala krafter haft störst möjlighet att under och trots diktaturerna vinna gehör. Med största sannolikhet är det de krafter som appellerat till traditionalistiska föreställningar och tankemönster, eftersom det är dessa som diktaturerna inte fått knäcka eller vågat ge sig på med samma kraft som kunnat angripa mer progressiva krafter. Och det bådar inte gott för kvinnornas del.
Västvärldens regeringar hade länge haft goda förbindelser med diktaturerna i Nordafrika. Först förhöll man sig avvaktande till de folkliga upproren i Nordafrika, Jemen och Bahrein. Sedan vände man snabbt klacken och accepterade den nya situationen. Och i ett fall ingrep man aktivt militärt – Libyen.
Vi kvinnorättsaktivister i Sverige och i Europa måste trycka på våra regeringar så att de inte ska blunda för en annan religiös ledare som i Khomeini och som de gjorde under Ben Ali. Regeringarnas fortsätta goda relationer utan att kritisera och lyfta kvinnors mänskliga rättigheter ska inte glömmas. EU och den svenska regeringen ska lyssna på oberoende organisationerna och kvinnorna i Egypten och i Tunisien och inte bara på de som har makten.