En ny mandatperiod har inletts och i såväl riksdagen som kommuner och landsting har nya folkvalda samlats till sina första möten. Runt om i landet är majoritetsförhållandena förändrade och den politiska framtiden ännu oklar.

På riksnivå leder som bekant Stefan Löfven förhandlingarna mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför regeringsbildningen. Regelbundet sträcks också öppna händer ut till ytterligare fem av de sex kvarvarande riksdagspartierna.

Även om allianspartierna hittills visat svalt intresse gör de gemensam sak i en fråga – inga förhandlingar ska ske med oss sverigedemokrater. Denna inställning har dock knappast ett entydigt stöd hos väljarkåren.

I DN igår kunde vi läsa att varannan väljare anser att partierna bör samarbeta med Sverigedemokraterna i de frågor där vi har liknande åsikter, vilket självklart är en fullt naturlig hållning.

Trots kampanjer som fokuserar på hur många som inte röstat på SD är det nämligen så att dessa röster var för något annat parti, inte mot mitt.

I Sverige har vi en representativ demokrati, och ett flerpartisystem. Vi väljer parlamentariska församlingar där en bredd av åsikter och perspektiv ska få utrymme för att kunna fatta beslut där hela befolkningens villkor och önskemål har tagits hänsyn till.

Att då välja att helt isolera en del av dessa folkets representanter på bas av skilda åsikter i en eller ett par frågor är inte bara märkligt, det är också arrogant och respektlöst mot väljarna.

Arrogant, därför att det visar en djup ovilja att ens tänka sig att fler perspektiv som kan vara värda att ta i beaktande. Respektlöst då beslut helt plötsligt kan fattas trots att en majoritet av såväl folket som de folkvalda egentligen är emot dessa.

Långt innan jag engagerade mig partipolitiskt hade jag min grundläggande syn på demokrati och hur beslut ska fattas av de folkvalda. För mig har det alltid varit självklart med ordentliga överläggningar i sökandet efter breda överenskommelser, med förankring hos de man är satt att företräda – i det här fallet Sveriges medborgare.

Erfarenheter från fyra år i lokalpolitiken har tyvärr visat mig att ytterst få verkliga diskussioner sker över parti- och blockgränser. Inte på djupet, inte på riktigt. I stället arbetar vi separat och jagar majoriteter med minsta möjliga marginal för att kunna strunta i de partier – och därmed också de väljare – som hamnar utanför.

Faktum är att man inte ens jagar majoriteter längre, det räcker att jaga platsen som den största grupperingen.

Sedan valet har ett antal analyser av resultatet presenterats. Men egentligen finns bara en tydlig förändring sedan 2010. Förtroendet för Moderaternas förmåga att leda landet har minskat, och väljare har vandrat till SD istället.

Det är den enda signal folket sände till riksdagen, och den följs nu upp av en tydlig signal om att det knappast bör vara ett självklart val att stänga SD ute från förhandlingar. Nu återstår att se om övriga partier är beredda att öppna upp och lyssna på hela Sveriges befolkning.