Jag har egentligen bara lust att ignorera resultatet av presidentvalet i USA. Det låter sig inte göras.

Istället försöker jag ta in det i portioner och analysera en liten del i taget.

Något litet ljus i mörkret måste det ju ändå finnas, tänker jag. Och fastnar då ändå vid Hillary Clinton. Som förlorade. Men ändå gjorde något fullständigt storartat.

När jag var ung fick Sverige sin första kvinnliga finansminister. Jag gillade henne inget vidare, hon var ju folkpartist. Men det spelade mindre roll.

Ann Wibble var kvinna och hon bad inte ursäkt för sig, utan satte sig i respekt med sina kunskaper och sin torra stil. Hon var en förebild för mig, utan att jag gillade hennes politik. Hon öppnade dörrar.

Hon, liksom många andra kvinnor före och efter henne, öppnade dörrarna för mig och många andra.

Jag minns också att jag använde Ann Wibble som ett argument emot att klumpas ihop i något slags kvinnokollektiv där vi alla förväntades ha gemensamma intresse och angelägenheter. ”Inte kan man klumpa ihop kvinnor i en och samma grupp. Som om jag och Ann Wibble skulle tycka samma sak bara för att vi är kvinnor.”

Det var viktigt för mig. Jag ville inte vara en ”kvinna i politiken”. Jag ville bara hålla på med politik och bli respekterad oavsett kön.

Visst är det lätt att efter en valförlust konstatera att Hillary Clinton behandlades annorlunda för att hon var kvinna, att hon fick ta skit på ett annat sätt, att hon inte möttes med samma respekt för sina kunskaper.

Men jag är inte så säker. Att hon attackerades så hårt är också samtidigt ett tecken på respekt.

När jag var språkrör i Miljöpartiet tillsammans med Peter Eriksson reflekterade jag ofta över det faktum att de andra partiledarna hade svårare att gå hårt åt mig än vad de hade att gå hårt åt Peter Eriksson.

Förbannat respektlöst, egentligen. Om de verkligen respekterade mig skulle de väl behandla mig lika föraktfullt och nedlåtande som de behandlade min manliga kollega?!

Jag brukade tänka ”den dag man kan gå lika hårt åt en ung kvinna i debatten som en medelålders man, då har vi nått jämställdhet på riktigt”. Lite på skoj, förstås, men däri finns ett korn av sanning.

Ingen kan påstå att Hillary Clinton kommit lindrigare undan för att hon är kvinna. Det har inte varit något gullegull. På sikt öppnar det dörrarna på vid gavel för kommande presidentkandidater av det hittills orepresenterade könet på presidentposten.

De unga som växer upp i USA idag har sett en stark kvinna som presidentkandidat. Majoriteten av väljarna under 40 och majoriteten av kvinnorna valde henne dessutom som sin egen kandidat. (Faktum är att det verkar vara en majoritet av de röstande totalt sett som valde Clinton, men med det amerikanska valsystemet är det utan betydelse.)

Dessutom är hon en förebild även för kvinnor som röstade på Trump, precis som Ann Wibble var en förebild för mig. För 15 år sedan fick antagligen de flesta amerikaner upp en spontan bild av en vit man i huvudet när ordet ”president” nämndes. Idag är det inte längre så.

Dörrarna är öppna. Nu är det bara att hoppas på att valkampanjens stora retoriska stjärna, Michelle Obama, kan tänka sig göra en Clinton i nästa val.