Foto: Bertil Ericson/TT

”Så förstår vi pedofilerna”

OPINION · ”Ofta handlar det om på ytan vardagliga människor, ganska ofta kunniga på datorer och det ingår också i bilden att utmaningar på det datatekniska området blir en upphetsande ingrediens”, skriver Elisabeth Kwarnmark i en debattartikel som publicerades den 23 november 2016.

Elisabeth Kwarnmark
Psykolog och pedofilterapeut

Hur kan man förstå det obegripliga? Vad är det i en man eller kvinna som får hen att begå dessa övergrepp? Vilka är drivkrafterna?

Det är svårt att förstå det obegripliga. Varför skall vi förstå? De flesta känner avsky och avståndstagande, vilket är mer begripligt.

Även förövaren själv känner en blandning av skuld och skam. Just för att både tankar, fantasier och handlingar är så skamfyllda måste de hemlighållas och det finns ingen man kan tala med om detta.

En stor ensamhet präglar dessa människor.

I arbetet med behandling av förövare behöver man förstå förövaren för att kunna sätta in rätt behandling. Målet är att komma åt problematiken och förmå förövaren att sluta agera ut så att han (det är oftast en han) inte skadar andra.

Denna målsättning är viktig att formulera för sig själv för att stå ut med att möta dessa personer som behandlare.

Drivkrafterna bakom de flesta sexuella övergrepp handlar om maktlöshet, aggression och bristande förmåga till intimitet. 

Dessa mönster har uppkommit under utvecklingen genom olika former av trauma som inte blivit bearbetade.

Pedofili är en psykiatrisk  diagnos, som tydligt innebär en tvångsmässig dragning till barn i en viss ålder. Det är stränga kriterier som skall vara uppfyllda för att diagnosen skall uppfyllas.

Alla som begår övergrepp mot barn diagnosticeras inte som pedofiler. Men skadorna för barnen är ju lika stora.

Det som ändå är gemensamt är den bristande förmågan till intimitet och varierande grad av upplevd maktlöshet.

I allmänhet är det svårare att behandla en fixerad pedofil eftersom den tvångsmässiga avvikande sexualiteten är stark och har funnits länge hos personen. De flesta fixerade pedofiler har inga jämnåriga sexuella relationer eller erfarenheter överhuvudtaget.

Det betyder dock inte att de inte kan behandlas så att de slutar agera ut sin perversion i övergrepp. Det finns antagligen en hel del personer som bär på denna tvångsmässighet men som har kontroll nog att inte agera ut i övergrepp.

Här har tyvärr internet blivit en inkörsport, där tillgängligheten kan få pedofilen att gå över gränsen.

Han ”nöjer” sig inte med att konsumera barn-och våldspornografi, utan han vill också agera ut i handling. Jag har mött personer med denna läggning som känt att det varit en tidsfråga när de skulle agerat ut i handling och gjort ett ”verkligt” övergrepp.

Det är som om barnpornografin inte räcker till, man blir ”mätt” och börjar fantisera om övergrepp.

Perversionen är alltså en mycket stark drivkraft som har uppstått någon gång under pojkens utveckling mot man.

Traumatiska upplevelser av varierande slag, det behöver inte handla om direkta sexuella övergrepp under barndomen även om det är ganska vanligt, har präglat uppväxten. Erfarenheter från behandlingen visar att de har levt i miljöer med bristande omsorg där även andra familjemedlemmar har utsatts för sexuella övergrepp och våld.

Uppfostringsmetoderna har ofta byggt på kränkande behandling, där man tex använt hån som straff. Det som påverkas av detta är känslan av maktlöshet, ibland depression. Behov av hämnd, av att ge igen, skapas.

Att det blir sexuellt och erotiskt laddat handlar om att förövaren under övergreppet tar tillbaka makten, vilket kan ge en sexuell upphetsning.

Ett barn som utsätts för sexuellt våld kan också uppleva en stark sexuell upphetsning blandad med förvirring och rädsla. En sådan upplevelse kan bli till en tvångsmässig upprepning av traumatiseringen men nu med förövare själv vid makten.

Nätverken fungerar som dark rooms där man förstärker varandra så att de som ingår i nätverket till slut anser att de är de som är ”normala” och omgivningen utanför inte är det. Nätverket normaliserar deras perversion helt enkelt.

Att det äger rum i dark rooms gör också att man skyddar varann för insyn och intryck och på så sätt blir också ansvaret fördelat. ”Det är inte så allvarligt, vi är ju många som tycker om det här” osv.

Man chattar runt det absolut mest förbjudna och onanerar tillsammans på nätet.

Ofta handlar det om på ytan vardagliga människor, ganska ofta kunniga på datorer och det ingår också i bilden att utmaningar på det datatekniska området blir en upphetsande ingrediens.

Det kan ge en sexuell tillfredsställelse att ha ett ”bibliotek” med pornografi som andra vill ha. Det innebär också att ha makt.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.