Ska man skämmas över Castro så ska man skämmas över relationer till USA:s presidenter och Saudiarabiska kungahuset, och många fler, men det gör vi inte av någon anledning.

Eller snarare, många som nu kritiserar Castro nyanslöst gör inte det. Och ett kriterium de använder är märkligt nog demokrati. Det håller inte, anser jag.

Demokrati i USA har inte hindrat landet och dess presidenter att alltsedan Monroedoktrinen införande att stötta eller tillsätta våldsamma diktaturer i Latinamerika och på andra håll i världen, bland annat den som Castro reste sig mot.

Demokrati har inte hindrat Storbritannien och Frankrike från att göra detsamma. Trots detta har vi inga som helst problem med dessa länder, för att de är demokratier. Att deras offer är otaliga miljoner fler, skyller vi inte på demokratin.

Och vi klandrar inte demokratin i USA för att den förvägrat miljontals amerikaner sjukvård och utbildning, att den infört och upprätthållit raslagar, etc.

Detta kallar vi istället för bristande demokrati. Med samma resonemang skulle jag, även om jag själv inte är kommunist, kunna säga att Castros övergrepp och bristerna på Kuba, var brist på kommunism.

Vi ska inte försvara Castros övergrepp, men att ha en helt annan hållning mot Kuba än vi har mot en del demokratier, bara för att det är en diktatur, det håller inte.

Inte när det finns politiska fångar i USA och andra demokratier som aldrig fått rättegångar, inte när människorättsvidriga övergrepp utförs även av demokratier.

En stats agerande mot sin befolkning blir inte plötsligt försvarbar bara för att det rör sig om en demokrati.

En sådan analys har från svenskt håll, och västerländskt håll generellt, blundat för de övergrepp USA via tillsatta eller stöttade diktaturer, men även direkt begått tvärsöver Latinamerika, där många nu, även i svensk exil, sörjer Fidel Castro som någon som slogs mot USAs imperialism.

Demokratin Sverige, som lät nazister passera, som sålde 9/10 av sitt stål till Tyskland när de höll på att vinna kriget, som idag säljer vapen för miljarder till länder som har mycket värre människorättsförhållanden än både Kuba och USA, har inte enbart läxor att ge en diktatur.

En diktatur som dessutom skickat skickat nära sjuttio tusen läkare och hälsoarbetare till mer än hundra länder och katastrofzoner, som stöttat folks befrielsekamp mot västerländska demokratiers förtryck av deras rätt till självbestämmande, den har även läxor att lära.

Ska vi tala rättigheter så skall det också räknas till en bedömning av hur demokratiskt ett land är hur rättigheter tillämpas i dess utrikespolitik. Det är lätt att förläna sina medborgare dessa och ta dom ifrån människor i andra länder, och sådant hyckleri bidrar till att tilltron till demokratins värde faller.

Särskilt då våra ”etablerade handelspartners”, för att låna Inspektionen för strategiska produkters beskrivning av USA, samt Frankrike och Storbritannien, störtat flertalet demokratisk valda regeringar, däribland i Iran och Chile, för att nämna två länder från vilka många flytt till Sverige.

Demokratin verkar på detta sätt enbart helgad när det passar oss.

Att man från svenska ledarsidors håll nu haglar onyanserad kritik över Fidel Castro är också en skymf mot vad den mannen och den kubanska revolutionen betytt för alla de miljoner människor som i Latinamerika och runt om i världen lidit av USA:s utrikespolitik, det är en hållning som visar total brist på förståelse för vad det är att vara utsatt.

Det är uppriktigt sorgligt att se hur många svenskar i sin trygghet nu tar sig en roll som moralisk supermakt, när de aldrig varit föremål för militära supermakters förtryck.

Fidel må inte ha varit perfekt, men han var den som slogs för frihet från USA 1959, medan svenskar började ta sina problem på charter till Mallis.