Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Vi är inga monster”

Ingen är ännu gripen efter dubbelmordet i Rinkeby, där två unga bröder sköts till döds i fredags, enligt polisen i Solna. Foto: Claudio Bresciani/TT

OPINION · ”Jag kommer från en värld som majoriteten av Sveriges befolkning aldrig skulle kunna föreställa sig vara en verklighet”, skriver Juri Escobar.

Juri Escobar
Recovery coach och föreläsare, Fryshuset

I fredags sköts två bröder ihjäl i Stockholm, ännu en familj som sörjer efter meningslöst våld.

Ett våld som är det yttersta symptomet på vår sjukdom, ett allt mer delat samhälle där klyftorna bara ökar.

Jag kommer från en värld som majoriteten av Sveriges befolkning aldrig skulle kunna föreställa sig vara en verklighet.

En värld som existerar i böcker, filmer och på senaste tiden även i media. Jag har som barn levt och växt upp i gängkriminella miljöer och som vuxen suttit en fjärdedel av mitt liv på anstalt.

Jag följer debatterna, jag läser artiklarna, jag hör hur det pratas, viskas och ryktas om den kriminella världen. 

Jag blir fortfarande lika ledsen, fortfarande lika förvånad över att det inte kommer något nytt. För problemet har alltid funnits, problemet har bara exploderat de senaste åren. 

Det har bränts bilar, det har kastats stenar, slagits sönder fönster, sålts droger och skjutits med vapen i många år nu.

Det som har ändrats idag är att frustrationen har växt till den grad att vi har ihjäl varandra.

Det är vi som har ligger bakom allt kaos. Vi som är barn, vi som är utsatta barn. Från socialt utsatta områden.

Vi är barn som ingen lyssnat på, än värre är det ingen som någonsin frågat oss barn hur vi egentligen mår, hur vi egentligen har det hemma. 

Vi tror att våra familjeförhållanden är normala. Men vi har olika sjukdomar i våra familjer, allt från beroendesjukdomar till andra psykiska sjukdomar; det vill säga alkoholism, olika narkotikamissbruk, depression och psykiskohälsa.

Vi har dessutom nästan alltid helt frånvarande fäder, som antingen helt har försvunnit ur bilden, som antingen sitter i fängelse, missbrukar, är kriminella eller helt enkelt är inkapabla att finnas till känslomässigt för oss barn. 

Vi barn behöver kärlek, vi barn behöver trygghet, vi behöver närvarande föräldrar som ser oss, som lyssnar på oss och kramar oss. Vi behöver stöd från tidig ålder. 

Vi behöver vuxna som ser oss, vuxna som bryr sig.

När vi sen kommer till skolan blir vi tidigt stämplade som problembarn, vi får en massa diagnoser som ibland leder till medicinering i ung ålder.

En snabb lösning på ett komplext problem. Där bristen på kärlek kan leda till självmedicinering i tonåren.

Vi går från att vara ett problem i familjen till att bli ett samhällsproblem. Vi blir vi återigen bara ett problem som stör andra, vi blir utkastade ur skolan, får inte vara med i fotbollslaget eller på fritidsgården. 

När vuxenvärlden sviker oss från tidig ålder, inte ser oss, inte lyssnar på oss och inte ger oss trygghet. Börjar vi hata.

För att döva smärtan vi bär, på grund av trauman hemifrån eller från gatan, så agerar vi ut. Vi tar sönder saker, vi slåss, vi stjäl, vi rånar, vi använder och säljer droger och vi skjuter. För vi orkar inte känna på vår smärta. 

Nu ser ni oss, nu lyssnar ni lite mer på oss. Nu försöker ni förstå oss. Men fortfarande sviker ni oss. 

Jag är en av dessa barn. Jag har levt med en smärta som fick mig att agera fel i många år.

Jag har begått hemska handlingar som jag gottgör för varje dag. Jag lever fortfarande med sorg och smärta som jag dagligen bearbetar.

Idag får jag den hjälp jag behövt hela livet. Men det krävdes många år inom kriminalvården, utan att jag fick någon hjälp. Först när en person utanför kriminalvården – som gått i mina skor- såg, lyssnade och förstod mig.

En person som sa att jag kan förändras, att jag inte är ett monster. Först då fick jag hjälp. Vi är inga monster, vi är svikna barn, som saknat kärlek. 

I mitt arbete som Recovery Coach på Passus, Fryshuset, så hjälper jag dessa barn som idag är vuxna män på pappret.

Jag träffar dem varje dag på olika fängelser, häkten och efter avtjänade straff. Samma barn som börjat tidigt, med liknande familjeförhållanden.

De är innerst inne fina män som behöver mig och såna som mig, som förstår, lyssnar och kan ge dem kärlek. Som är en positiv förebild. En som har gått samma destruktiva väg men lyckats göra en förändring.

Det är dags att vi slutar prata om problemet och istället börjar agera. Hjälpa dessa familjer så att vi inte är med och skapar fler gängmedlemmar, som egentligen är barn från trasiga familjer.

Istället för att bemöta gängen som ett kollektivt monster se varje individs historia och behov.

Se att de också är människor som behövt hjälp och fortfarande behöver hjälp. Som kan behöva vårdas eller få behandling men framför allt behöver kärlek.

Vi behöver vara fler som ser, hjälper och stöttar dessa barn, från tidig ålder in i vuxen ålder. 

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Gängvåldet

Mer i ämnet