Så ännu en gång sveper ondskan in över vårt samhälle.

Män som efterfrågar nakenbilder, vill få flickors använda trosor och i vissa fall i förlängningen förhoppningsvis en sexuell kontakt med barnen.

Många är de som står redo i givakt att utföra klappjakt på dessa efterfrågande män, som slentrianmässigt beskrivs som ”pedofiler”.

Det kanske de är, men låt oss titta på gruppen pedofiler och problematisera detta begrepp. Samtida experter på området manar oss att använda begreppet förövare istället för det faktiskt inte alltid korrekta begreppet pedofil, vilket i sig är en psykiatrisk diagnos med ett särskilt tändningsmönster. 

Studier visar att det i Sverige förmodligen är en procent av män i vuxen ålder år som har ett sexuellt intresse för minderåriga. Enligt SCB motsvarar det runt 25 000 män.

De förhåller sig till populationen på samma sätt som när vi här i Sverige pratar om att det är 3 barn i varje klass med 30 elever som utsätts för sexuella övergrepp. 

Det finns nämligen inga särskilda skolor där alla utsatta barn går. Inte heller är det så att det finns en särskild kommun med 25 000 samlade efterfrågande män.

Dessa män är utspridda mitt ibland alla andra. Och de utsatta barnen går i skolklasser som andra barn. Bland våra barn.

Men att demonisera dessa efterfrågande män vinner ingen på. I många fall är förövaren en i övrigt högt älskad förälder eller annan viktig vuxen.

Detta till trots måste vi våga nyansera bilden. Rent strukturellt skall förövarna ses och behandlas som de brottslingar de faktiskt är enligt svensk lag, men individuellt är de trots brotten människor som återfinns i alla samhällsklasser oavsett etnicitet eller utbildningsnivå.

Det här svåra ämnet som alltid är drabbat av beröringsskräck måste in i det allmänna medvetandet. Det här måste vi ta till oss. Vi måste kunna möta detta för barnens skull.

Vi behöver få in i det allmänna medvetandet att det finns förövare och barn som utsätts för dessa brott och förövarna behöver få den hjälp som erbjuds dem innan de utsätter fler. Eller alls.

Lutar vi oss mot samtida expertis menar de att en tredjedel eller mer av förövarna själva är ungdomar och då är det av yttersta vikt att de tidigt får hjälp.

Den enda vägen att vandra är att tidigt prata om sex med sina barn, sina barnbarn, gudbarn eller elever.

Berätta för dem att porr på nätet inte är sex, berätta för dem att det finns vuxna som gärna vill komma i kontakt med barn på chattar och därför ska vi förbereda våra barn för livet på nätet, chattar och sociala medier; hur de lever ett roligt liv där utan tråkiga erfarenheter.

Känner man en oro för sin egen eller någon annans sexualitet finns hjälp att få. Att bli stigmatiserad för sin sexualitet gör att den uthängde lever ännu mer isolerat och utan hjälp.

• Ringa Preventell för att få stöd om en känner oro för oönskad sexualitet 020-66 77 88
• Öva kroppsliga gränser med barnen utifrån exempelvis Rädda Barnens broschyr och musikvideo ”Stopp min kropp!”
• Våga prata om ämnet: läsa på och föra nyvunnen kunskap och insikt vidare. Tystnad är alltid förövares bästa vän.
• Våga reagera och agera om ett barn berättar eller visar tecken på utsatthet. Välja att se det som en allmän anmälningsplikt, likt den som reglerar dem som arbetar med barn.

Vi kan alla börja med att vara noggranna och kalla saker vid dess rätta namn. Det finns inte ”barnsex” och ”barnpornografi”. Är det något som är fotat eller filmat och innefattar barn och sex är det alltid ett sexuellt övergrepp.