I Malmö liksom i alla andra storstäder i Sverige och i Europa råder bostadsbrist och hemlöshet. Kommunerna har ett ansvar för kommuninvånare som är svaga på bostadsmarknaden och inte själva kan ordna bostad.

Vi vet att en bostad är nyckeln till jobb, studier, skolresultat och delaktighet i samhället.

Därför välkomnar jag en diskussion i frågan. Det ger mig möjlighet att reda ut faktafel och myter.

Vi i den politiska ledningen för staden tar vårt ansvar och jobbar på bred front för att människor ska ha ett värdigt boende. Malmö har inte råd att låta bli att använda alla verktyg som står till vårt förfogande för att motverka hemlösheten.

I Malmö ökar befolkningen med med 5000 personer per år. Trots att det byggs rekordmycket nu är det inte i närheten av att motsvara behoven hos nya och gamla Malmöbor.

Långsiktigt måste det byggas än mer, inte minst billiga hyresrätter.

På kort sikt måste vi agera på alla sätt vi kan för ett Malmö som håller ihop både ekonomiskt och socialt. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter försvårar ytterligare att öka beståndet av hyresrätter.

Det är bakgrunden till att vi använder oss av alla verktyg vi kan för att hitta boendelösningar för de som inte själva kan efterfråga en bostad på den vanliga marknaden.

Vi vänder på alla stenar för att hitta boendelösningar.

Alla de lösningar som Ewa Bertz presenterar är sådana lösningar som vi redan använder oss av vilket Eva Bertz mycket väl vet.

Vi vänder oss till de privata fastighetsägarna. Vi är på gång med tillfälliga moduler.

Även det kommunala bostadsbolag, MKB, tar ett stort ansvar och vi nyttjar redan lägenheter ur deras bestånd för sociala ändamål. Att ta fler bostäder ur det beståndet tittar vi också på.

Men tar vi ut allt från MKB skulle de slå hårt mot alla de Malmöbor som står i Boplats Syds kö och inte har råd att efterfråga bostadsrätter.

Staden tvingas också tyvärr jobba med hotellösningar/vandrarhem/sovplatser. Dyra och dåliga lösningar, eftersom man enbart får hyra in sig inom kommungränsen.

Detta alternativ är det absolut sämsta både ur ett ekonomiskt och socialt perspektiv.

Att köpa bostadsrätter är ett av stadens minst använda verktyg och ska användas restriktivt. Att hävda att staden storhandlar bostadsrätter är direkt felaktigt och att påstå att det trissar upp priserna på marknaden är oärligt.

10 000 lägenheter säljs i Malmö varje år, sedan hösten 2015 har 32 köpts av Malmö stad för sociala ändamål varav 9 är avsedda för anvisade nyanlända.

De bostadsrättslägenheter som vi planerar köpa in idag hyrs ut tillfälligt till de som får kontrakt genom att besittningsskyddet förhandlas bort under de första fyra åren.

Det blir sedan en fråga för hyresnämnden om besittningsskyddet ska förhandlas bort längre än så.

Ingen får en bostad gratis. Inte heller planerar staden att sälja dem till de som får bo där tillfälligt.

Köp och innehav av bostadsrättslägenheter är vare sig Malmöunikt eller unikt i historiskt mening. Några exempel på andra kommuner som också köper bostadsrätter är Helsingborg, Täby och Danderyd.

I början av 1990 hade Malmö nästan 800 lägenheter i beståndet. Under perioden 1994-1998 såldes nästan hälften av lägenheterna ut.

2004 hade vi enligt årsredovisning 323 lägenheter och 2015 hade vi enligt årsredovisning 245 lägenheter. Malmö stad har alltså under lång tid haft en del bostadsrätter, ibland fler och ibland färre.

Övertonerna och överdrifterna avslöjar bara en sak: tomma tunnor bullrar mest.​