Namninsamlingen Juluppropet – för en human migrationspolitik har sitt ursprung i konkret arbete med asylsökande.
Sveriges kyrkor har under åren engagerat sig genom språkcaféer, samtalsstöd, praktisk hjälp och därigenom blivit en gemenskap för många som sökt asyl i Sverige.
Många i civilsamhället, inte bara i kyrkorna, har använt sin fritid för att bidra till behövliga insatser.
Vi är många som i mötet med asylsökande tagit del av den oro och ängslan som finns hos människor som behöver en fristad.
I mötet skapas vänskap, vi är inte längre främlingar för varandra utan vänner och bekanta. Många människor har vänt sig till kyrkorna och bett oss agera mot den utsatthet som man ser.
Juluppropet har tre uppmaningar till regeringen: Ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro, ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv, samt undanröj praktiska hinder mot familjeåterförening.
Den tillfälliga asyllagen försvårar barn och ungas situation liksom rätten till familjeåterförening.
När den tillfälliga lagen presenterades var samtliga remissinstanser starkt kritiska. All samlad kunskap visar att tillfälliga uppehållstillstånd, liksom svårigheter att återförenas med sin familj, orsakar stort personligt lidande och leder till psykisk ohälsa samt försämrar förutsättningarna för etablering.
Vi menar att Sverige har potential att stå upp för mänskliga rättigheter och en migrationspolitik som underlättar en snabbare etablering vilket hela samhället har att tjäna på.
Trygghet och familjeliv bidrar inte bara till mindre personligt lidande, det är också en smartare samhällsekonomisk lösning.
Juluppropet är en väl definierad uppmaning och på intet sätt ett upprop för obegränsad invandring.
Stefan Olsson skriver på SVT Opinion att vi vill gå tillbaka till den gamla politiken med allmänt generösare regler.
Men det är inte vad uppropet handlar om; att vi ska tillbaka till situation som rådde hösten 2015, utan om vilka villkor vi ger barn och unga, liksom föräldrar, som redan är här: nämligen trygghet, framtidstro och att få leva tillsammans med sin familj.
Vi skuldbelägger inte politiker, utan känner både sympati och empati med den som ska fatta svåra och komplexa beslut och som har till uppgift att arbeta för det bästa för så många som om möjligt.
Men politiker har ett särskilt ansvar att argumentera för och se till att människors grundläggande rättigheter tillgodoses även i utsatta situationer.