Ronny Svensson
Foto: Knut Koivisto
Debattinlägg

”Svensk film – en sorglig historia”

Opinion ·

”Rent krasst kan vi inte ha en filmpolitik där all filmproduktion ska ha en hög konstnärlig (vad nu det är?) nivå för en väl insatt men tyvärr fåtalig publik medan mer lättsamma rullar hamnar på undantaget eller som nu i vår, inte görs alls!”, skriver Ronny Svensson.

Om debattören

Ronny Svensson
Journalist och filmkritiker

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Kvällen den 23 januari gick den stora filmfesten Guldbaggen av stapeln och det var en hel del diskussioner om galan innan, där man diskuterat och kritiserat nomineringarna.

För visst kan det ses som en ödets ironi att när man äntligen utökat antal nomineringar i vissa klasser (som jag efterlyst i flera år) så finns det inte tillräckligt många, och framförallt bra, filmer att välja bland! 

Detta får tyvärr en fortsättning 2017 för häromdagen var jag på den återkommande presentationen av vårens svenska filmpremiärer på Filmhuset i Stockholm.

Filmbolagen hade som alltid mobiliserat med foldrar om sina kommande filmer och alla film- och kulturjournalister var på plats och minglade innan vi tog plats på Bio Victor. 

Jag vek upp arket med information om de filmer vi skulle få se klipp ur och tappade hakan då här inte fanns en enda bred film som skulle kunna dra stora skaror av besökare till biografen!

Av tretton titlar var nästan hälften dokumentärer och bland sju spelfilmer hittar vi ingen som kan betraktas som en kioskvältare med etablerade namn framför eller bakom kameran. 

Missförstå mig rätt nu, jag gillar verkligen så kallade smala mer dramatiska filmer som med stor svärta gestaltar viktiga ämnen med mycket tuggmotstånd och som kräver lite mer av oss i biofåtöljen.

Jag brukar med ett litet leende kalla dem för ”feelbad-filmer”!

Men på andra ändan av gungan måste det finnas större rullar som balanserar upp med kvicka, smarta och rörande manus där den fetare budgeten syns i varje bildruta vilket får alla att gå man ur huse och samlas i våra biografer.

Rent krasst kan vi inte ha en filmpolitik där all filmproduktion ska ha en hög konstnärlig (vad nu det är?) nivå för en väl insatt men tyvärr fåtalig publik medan mer lättsamma rullar hamnar på undantaget eller som nu i vår, inte görs alls! 

Vi behöver större filmproduktioner som dels kan hålla Hollywood stången genom att erbjuda ett hemtamt snyggt alternativ, dels skapa arbetstillfällen för folk framför och bakom kameran och dessutom säkra svenskt filmskapande och biografkulturen för framtiden.

Som det ser ut nu är jag allvarligt oroad, inte över glöden och viljan att berätta något viktigt så som vi fått oss till livs i de smalare filmerna under flera år, utan över hur svensk biofilm generellt kommer att se ut om bara ett par år! 

I dessa tider har framförallt den unga generationen övergivit linjär tablå-TV och väljer själva när och hur de konsumerar rörliga bilder via digitala plattformar hemma eller på resande fot.

Vi har också kunnat märka av ”Netflixeffekten” där allt fler väljer bort långfilmsformatet för att istället ”knarka” hela säsonger av TV-serier under ett par dygn eller en helg via populära sajter. 

För att kunna konkurrera eller åtminstone ge ett spännande alternativ till detta så sitter faktiskt filmbranschen på det bästa redskapet och det är biosalongen med den stora filmduken! 

Varje gång jag sätter mig tillrätta för att se pressvisningen av en ny rulle så slås jag av vilken storartad upplevelse det är att se film på bio, både intellektuellt och känslomässigt och är det en välproducerad svensk dito blir man extra stolt så klart.

Det är därför viktigt att ansvariga politiker tillsammans med de styrande på Filmhuset och filmbranschen slår sig samman för att hitta lösningar och metoder för en bred svensk filmproduktion där gamla beprövade metoder samsas med nytänk vilket ger en grogrund för vitalitet och bra återväxt.

Endast så kan vi vinna tillbaka besökarna, gamla och unga till biosalongerna och det måste ske snart!

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.