Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Sverige reagerade instinktivt – nu måste vi vänta”

Vänster: Trappan vid Sergels Torg mot Drottninggatan täckt av blommor på måndagsmorgonen. Höger: Thomas Olsson, advokat. Foto: Anders Wiklund, Marcus Ericsson/TT

OPINION · ”Det är min övertygelse att polisen inte kommer att spara några ansträngningar för att vända på alla stenar och samla in alla lösa trådar, och då får vi ju veta vad som hänt. Så det är nog klokt att vänta lite med att ropa att vargen kommer. Risken är annars att den som kommer till undsättning visar sig vara just en ulv i fårakläder”, skriver Thomas Olsson.

Thomas Olsson
Advokat

Den fruktansvärda händelsen på Drottninggatan i Stockholm i fredags har med all rätta utlöst starka reaktioner hos såväl allmänheten som det offentliga Sverige och i media.

För att möta alla dessa känslor har det sagts att Sverige är under attack, men att de inte ska kunna kuva vårt öppna demokratiska samhälle, och det efterfrågas ingripande åtgärder för att förhindra att något liknande händer igen.

Den enda reaktionen som lyser med sin frånvaro är att vänta och se vad som egentligen hänt.

I kölvattnet av fredagens attentat dyker det upp ett antal förståsigpåare som nu säger att de varnat för att just det här ska hända och att det hänt beror på att ingen följt deras råd.

Nu är det knappast något särskilt originellt eller insiktsfullt med att ha förutsett att ett sådant här fruktansvärt attentat förr eller senare skulle inträffa. Redan vår närhistoria visar att den här typen av illdåd inträffar då och då.

1991-1992 begicks ett antal attentat mot invandrare i Stockholm; 1994 öppnade en ung man eld med en automatkarbin mot människorna i en krogkö på Stureplan; 1994 öppnade en militär eld med automatkarbin mot en grupp lottor och deras vänner i Falun; 2003 körde en personbil genom Gamla Stan; 2009-2010 begicks ett antal attentat mot invandrare i Malmö; 2011 utplånades nära nog ett ungdomsparti på Utöya. Vid alla dessa tillfällen har oskyldiga människor dött och skadats.

Gemensamt för attentaten är att gärningsmannen varit en person som fylld av hat mot sin omgivning sökt en anledning att få utlopp för sina destruktiva känslor.

Rättfärdigandet av illdådet kan ha varit en hederskultur där mer eller mindre inbillade kränkningar måste hämnas, eller en ideologi där andra människor utmålas som ett hot, eller en våldsbejakande extremism som förhärligar terroristhandlingar. 

Antag nu att det visar sig, vilket förefaller vara det mest sannolika, att den misstänkte gärningsmannen från Drottninggatan också agerat ensam, utan instruktioner eller annat bistånd från någon organisation.

Är det då rimligt att påstå att Sverige är attackerat av en enmansarmé eller att det öppna demokratiska samhället är hotat av en självutnämnd medlem av IS?

Under lång tid har bland annat ett antal självutnämnda terroristforskare, men även politiker, journalister och andra företrädare för det offentliga Sverige, målat upp en hotbild som innebär att Sverige är nedlusat med terrorister och det är bara en tidsfråga innan de går till attack.

En av dessa så kallade talking heads uppträdde häromdagen i radio och konstaterade att det påfallande okomplicerade tillvägagångssättet vid fredagens attentat visar att ”de” saknar resurser. Någon närmare uppgift om vilka ”de” är lämnades aldrig.

För dessa är attacken på Drottninggatan en självuppfyllande profetia.

Därför beskylls ”vi” för att ha varit naiva och vurmat för skyddet av den personliga integriteten. Det ställs krav på att terrorismen ställs högst på dagordningen och att nya lagar införs som ger möjlighet till ökad övervakning och begränsar åsikts- och föreningsfriheten.

Ingen verkar fundera över om det som hänt verkligen svarar mot det som påstås ha hotat oss och, om det nu inte gör det, verkligen bör föranleda större ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än vad liknande händelser medfört tidigare.

Med största sannolikhet har Sverige nämligen väldigt lite att frukta från IS. IS är en politisk organisation med starka religiösa förtecken som gör anspråk på makt över ett territorium i Levanten där de avser att upprätta ett kalifat.

På goda grunder anser många, däribland flertalet av de som bor i området, att det är en dålig idé och därför bekämpar de IS militärt med understöd av bland annat USA, Frankrike och Ryssland.

Sverige är dock inte part i denna väpnade konflikt och IS har därför ingen anledning att försöka föra över kriget till vår hemmaplan genom terror på det sätt som skett i till exempel Frankrike.

Det finns överhuvudtaget inget som talar för att IS är särskilt intresserade av Sverige och hur vi lever våra liv här.

Avslutningsvis vill jag bara säga att min första reaktion när jag hörde om attentatet och att det pågick skottlossning var enkel och primitiv: hoppas polisen dödar dem!

Vid närmare eftertanke är jag tacksam för att det inte blev så. Det bästa som kunde hända i all bedrövelse var, precis som Oisín Cantwell framhållit, att den misstänkte gärningsmannen greps i livet.

Det är min övertygelse att polisen inte kommer att spara några ansträngningar för att vända på alla stenar och samla in alla lösa trådar, och då får vi ju veta vad som hänt. 

Så det är nog klokt att vänta lite med att ropa att vargen kommer. Risken är annars att den som kommer till undsättning visar sig vara just en ulv i fårakläder.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Terrordåd i Stockholm 2010

Mer i ämnet