Barnmorskan Ellinor Grimmark (t.h.) och hennes juridiska ombud Ruth Nordström (t.v.). Grimmark förlorade fallet i arbetsdomstolen om att hon nekats anställning som barnmorska för att hon vägrat utföra aborter Foto: Jonas Ekströmer/TTVisa alla (2)
Visa alla (2)Debattinlägg

”Låt inte barnmorskans nederlag stoppa debatten om samvetsfrihet”

Publicerad

OPINION · ”Samvetsnöd kan förekomma inom yrken utanför vården. För några år sedan vägrade en brevbärare dela ut reklamblad med främlingsfientligt innehåll. Borde hen tvingats? Och vad gör man med en lokförare som vägrar köra ett godståg som lastats med kanoner från Bofors? Sverige har inte lagstiftade samvetsklausuler. Märkligt och lite pikant är att den enda yrkesgrupp som av samvetsskäl har rätt att vägra arbetsuppgifter är journalister”, skriver Jesús Alcalá..

Barnmorskan Ellinor Grimmark anser att det går emot hennes kristna tro att utföra aborter. Idag föll domen: det blev bifall för Region Jönköpings län. Arbetsdomstolen slog fast att Ellinor Grimmark inte har diskriminerats.

”Hellre frihet än samvete” läser jag i Liberal Debatt. Artikeln handlar om samvetsfrihet för sjukhuspersonal. Skribenten är oroad.

Ger staten efter för påtryckningar från personer som av samvetsskäl inte vill påtvingas att utföra vissa arbetsuppgifter, till exempel medverka vid abort eller eutanasi, kommer vi att göra stora välfärdsförluster.

Framtida önskvärda ”välfärdstjänster” som dödshjälp kan gå om intet: ”Samvetsfrihet äventyrar tänkbara framtida välfärdstjänster så som dödshjälp…

I länder som kombinerat aborträtt eller dödshjälp med långtgående samvetsfrihet märks konfliktens konsekvenser i form av onödigt långa väntetider och i värsta fall nekande till vård”.

Det är sällan samvetsfriheten lyfts i svensk samhällsdebatt. När det nu sker, med anledning av att en barnmorska som vägrar medverka i aborter nekats arbete och därför vänt sig till Arbetsdomstolen, är debattnivån sorgligt låg.

Det må tyckas aningslöst och provokativt att en person som är kategoriskt emot aborter väljer just barnmorskeyrket (sjuksköterskor har många specialiteter att välja emellan) men frågan om eventuella samvetsklausuler i yrkeslivet förtjänar en seriös och öppen diskussion.

Också den som är helt mainstream och alltså för fri abort borde rimligen inse problemet med sena aborter där fostren börjar närma sig den storlek och utveckling som för tidigt födda men livsdugliga barn har.

Eller om vi tar det i den andra änden: fallet med barnläkaren som anmäldes av föräldrarna till ett nyfött flickebarn som var alltför outvecklat och hade alltför svåra hjärnskador för att överleva. Men där hela rättsfallet handlade om ifall den oundvikliga döden hade påskyndats med hjälp av en injektion.                                                                                                                                      

För övrigt kan förstås samvetsnöd förekomma inom yrken utanför vården. För några år sedan vägrade en brevbärare dela ut reklamblad med främlingsfientligt innehåll. Borde hen tvingats? Och vad gör man med en lokförare som vägrar köra ett godståg som lastats med kanoner från Bofors? 

Sverige har inte lagstiftade samvetsklausuler. Märkligt och lite pikant är att den enda yrkesgrupp som av samvetsskäl har rätt att vägra arbetsuppgifter är journalister.

Journalistavtalet slår fast att medarbetare på tidningar, radio och TV inte får åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med den anställdes övertygelse. Det är en samvetsklausul, eller snarare en generalklausul, mot intrång i journalistens övertygelse.

Och den övertygelsen kan avse i stort sett vad som helst. En journalist som är abortmotståndare får alltså vägra att skriva om aborter. Sannolikt känner de flesta journalister inte ens till denna punkt i det egna avtalet.

Om vi inte så ofta debatterar samvetsfrihet inom yrkeslivet så är det kanske mer vanligt att vi får höra om människor som i sitt privata liv tar risker eller begår lagbrott då de följer sitt samvete.

Också i en demokratisk rättsstat kan vi hamna i situationer där vi, för att kunna se oss själva i spegeln, ser oss tvingade att trotsa lagar och regler.

Fredrik Önnevall tog med flyktingpojken till Sverige, väl vetande att ett åtal för människosmuggling kunde bli följden. Tingsrätten fällde Önnevall som sa att i det fall domen står fast i högre instans får han ta sitt straff och att han hur som helst inte ångrar sitt handlande.

Jag kan tycka att hans fall borde vara tankeväckande och intressant också för dem som – till skillnad mot mig – anser att domstolen gjort rätt bedömning.

Vad jag avser är tidsaspekten: det som en gång ansågs fel kan nu anses vara rätt och vice versa. Väldigt många svenskar känner idag skam över att tyska judar under nazitiden inte fick komma in i Sverige.  

Då vi talar om samvetsnöd tänker vi oss gärna att lag och samvete är ett motsatspar. Men domarna i Nürnbergrättegångarna gav oss faktiskt en ny rättsprincip: Lyd inte orättfärdiga lagar eller order! Uttrycket ”jag lydde bara order” signalerar både feghet och orättfärdighet. Att skylla på lagen eller på sina överordnade ger ingen absolution.

Vad kan vi jurister, från professorer till advokater och domare, göra när lagarna är orättfärdiga undrade den sydafrikanske professorn Van Nierk. Han ställde frågan både under Apartheid och efteråt, både i Sydafrika och när han föreläste i USA och där pläderade mot dödsstraffet.

Ska vi säga att det inte ankommer på oss att ifrågasätta lagarna utan att vi bara rakt av ska tillämpa dem?

Finns det gränser för vad lagar kan föreskriva?

Van Nierk undrar om det tros allt inte finns en brytpunkt bortom vilken domaren kan finna det berättigat att säga: nej, den lagen tillämpar inte jag. 

I ett samhälle som det svenska må den slutsatsen kännas främmande. Men i samhällsdebatten kan vi vända på frågan och tänka att också det som ingen lag föreskriver egentligen ibland kan vara ett imperativ.

I vissa fall kan man fällas för att man underlåtit att handla. Men i andra fall begår vi inget lagbrott när vi inte griper in. När vi borde förhindrat våld eller trakasserier, när vi aktivt borde ansträngt oss för att skydda och rädda liv.

David Dyzenhaus, professor i rättsfilosofi, skriver i Judging the Judges, Judging Ourselves om hur domare som efter att ha tjänat den ena eller andra diktaturen senare, när tiderna och förhållandena förändrats, inte alls förstår att de själva genom sin rättsskipning varit medskyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna.

De hade ju bara följt de lagar som gällde den gången. Vad begär man! Att de skulle stiftat egna och bättre lagar?

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Abortvägrare nekades jobb som barnmorska

Mer i ämnet