Vänsterpartiet Kommunisternas (VPK) Lars Werner talar under partiets 24:e kongress. Werner valdes 1975 till ny partiordförande efter Hermansson. Bilden till höger: Jonas Sjöstedt, partiledare för Vänsterpartiet. Foto: SVT Bild, Tomas Oneborg/SvD/TT

”Kommunistiskt arv inget att hurra för”

OPINION · ”Rimligare än att hurra för bildandet av Sveriges eget kommunistiska parti är att fira att det i år är 28 år sedan Berlinmuren föll och att stötta de som fortfarande lever under samma idéer som en gång förpestade Europa och fortfarande håller fast människor i Asien under förtryckets bojor”, skriver Birgitta Ohlsson (L) och Joar Forssell (L).

Birgitta Ohlsson
Utrikespolitisk talesperson och riksdagsledamot (L)
Joar Forssell
Förbundsordförande Liberala Ungdomsförbundet (LUF)

Under våren hålls festligheter inför Vänsterpartiets hundraårsjubileum. Det är i år ett sekel sedan Sveriges socialdemokratiska vänsterparti bildades efter att ha brutit sig loss från det som i dag är Socialdemokraterna.

Några år senare bytte man namn till Sveriges kommunistiska parti och fortsatte arbetet för vad man hoppades kunde bli en svensk version av den ryska revolutionen.

Miljoner mördade, hundratals koncentrationsläger, tortyr och otaliga statligt framtvingade svältkatastrofer senare kan vi konstatera att det var bra att de misslyckades.

Men i det demokratiska Sverige frodas ännu diktaturvurmen. Leninpriset delas ut och den kinesiske massmördaren Mao Zedongs ansikte pryder alltifrån inredningsdetaljer till kläder.

Att kommunismens offer inte får tillräcklig uppmärksamhet och att dess bödlar stundom glorifieras är historielöst och sorgligt. 

De vänsterpartister som firar verkar ha glömt att det inte var många mil härifrån och inte många år sedan som våra europeiska grannar plågades i kommunistisk eller socialistisk diktaturer.

De verkar bortse från att 1,5 miljarder människor fortfarande lever under samma kommunistiska förtryckarsystem i länder som Kuba, Nordkorea, Kina och Vietnam.

Om detta må vi berätta.

I Venezuela, ett land i frånvaro av militär konflikt och med otroliga naturtillgångar, pågår en humanitär katastrof. Det är sorgligt att vi på 2010-talet åter ser kommunistiska matköer.

När gränsen mellan Colombia och Venezuela öppnades i fjol strömmade tiotusentals människor över till den colombianska sidan för att köpa mat och hygienprodukter, basvaror som blivit bristvaror i hemlandet.

Maduro har i Lenins, Stalins och Mao Tsetungs fotspår svarat protesterna med att öka förtrycket. Presidenten har fortsatt nedmonteringen av pressfriheten. Samtidigt fängslas oppositionen.

Amnesty International har berättat om hur säkerhetsstyrkor dränkt in en kvinnlig aktivist i vatten, för och sedan utföra elchocker på hennes könsorgan. Skenavrättningar, misshandel och försvinnanden är vanligt förekommande.

Den venezuelanska ledningen har precis som tidigare Sovjetunionen, DDR och Kuba kört sitt land i botten, genom att experimentera med klassiskt socialistiska metoder.

Det är planekonomiska priskontroller som skapat den akuta bristen på mediciner, toalettpapper och trots de alldeles för många misslyckade försöken under förra seklet, har historien tillåtits att upprepas.

Detta kombinerat med attacker på politisk opposition, angrepp på yttrandefriheten och söndersmulande av demokratins principer är en ödesdiger kommunistisk cocktail. 

Rimligare än att hurra för bildandet av Sveriges eget kommunistiska parti är att fira att det i år är 28 år sedan Berlinmuren föll och att stötta de som fortfarande lever under samma idéer som en gång förpestade Europa och fortfarande håller fast människor i Asien under förtryckets bojor.  

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.