Är MP tillbaka till 1991? Då åkte partiet ur riksdagen. Men Novusmätningen, två veckor före partikongressen i Linköping 26-28 maj, ger trots allt visst hopp, stödet ligger över 4 procent (4,3). 

Ändå måste något göras.

Det borde inte vara omöjligt.

Det vimlar av rapporter om försämrat läge för livsmiljön. Det är skräckinjagande att det talas om hotande vattenbrist i Sverige. Klimatkrisen spås nu leda till att hela Arktis snart blir isfritt.

De enorma frusna lagren av metan riskerar att släppas ut i luften och påskynda uppvärmningen. Och världshaven håller på att förvandlas till en deg av mikroplastbitar.

Samtidigt pockar många ”gamla” miljöproblemen på gröna åtgärder. Medan Europas största industriland, Tyskland, målmedvetet avvecklar all kärnkraft har den svenska rödgröna regeringen nu gjort kärnkraft billigare och M jublar.

Det krävs stor handlingskraft om de kärnkraftskritiska väljarna ska övertygas av MP-miljöminister Carolina Skogs löfte om avveckling via marknaden till 2040.

Ändå – när man granskar Sveriges rödgröna regeringspolitik består den inte enbart av kärnkraftskramande och etiskt förkastlig vapenexport till diktaturer.

Det finns också, inte minst i årets vårbudget, mängder av pengar och konkreta förslag till miljöförbättringar, till exempel högre skatter på miljöfientliga drivmedel och åtgärder för att främja cykling och reparationer.

En grön kongress har två huvuduppgifter: Dels att manifestera partiets ideologi, att klargöra varför partiet behövs. Men dels också att diskutera och utforma en strategi för att maximera det gröna samhällsinflytandet.

En grön kongress behöver alltså tuffa debatter om ideologi, strategi och taktik. Vad den inte behöver är: jakt på syndabockar. Visserligen skall ansvar utkrävas i varje demokratisk organisation.

Men ansvarsutkrävande bör bygga på hårdfakta, det vill säga ett valresultat. Bevare oss från uppslitande personstrider som skapar svåröverbryggliga klyftor.

Så, kongressdeltagare, diskutera allt som har med gröna sakfrågor att göra – men undvik personkäbbel.

Den övergripande strategifrågan är förstås regerandet i sig.

Är det dags att hoppa av?

När MP beskylls för att förlänga kärnreaktorernas livslängd och se genom fingrarna med vapenexport till Saudiarabien och smyganslutning till NATO, kan det förstås ligga när till hands att tänka: Kompromissandet har gått för långt!

Dags att hoppa av regeringen och driva en renlärig grön politik i opposition!

Problemet är att erfarenheten från andra partier (bland annat i Belgien, Irland, Tjeckien, Italien) entydigt säger att sådant agerande nästan alltid underkänns av väljarna. 

Slutsatsen är att MP fram till valet 2018 bör satsa på att envist föra ut de gröna grundbultarna, kräva av sin regeringspartner att få lansera några mycket genomgripande gröna reformer och under kongressen manifestera att det trots det häftiga debatterandet kring sakfrågor finns en bred samling bakom de grundidéer som utgjorde grund för partibildningen 1981.

Hur MP skall agera efter valet 2018 beror förstås på väljarnas dom.

Om väljarna trots allt ger det rödgröna samarbetet godkänt kan det vidareutvecklas.

Om inte, kan det bli dags för MP att pröva om det bästa för det gröna alternativet är en tid i opposition eller om samma sak som redan prövats i kommuner och landsting, det vill säga samarbete med andra partikonstellationer än enbart S, kan bli mera givande.

Men innan dess behövs en illgrön partikongress!