På söndagen utropade den irakiske premiärministern Haider el-Abadi seger mot terrorrörelsen Daesh i Mosul.

Betyder segern en slutlig fred i Irak? Svaret är tyvärr nej.

Dels tar det årtionden innan Daeshs ideologi försvinner helt, dels har de irakiska soldaterna inte alltid gjort skillnad mellan Daesh-anhängare och vanliga sunni-muslimer.

I Expressen berättar en irakisk soldat att han halshuggit 50 Daesh-terrorister. Detta och andra vittnesmål visar att det blir svårt att upprätthålla Irak som en stat där alla invånare respekteras oavsett etnicitet och trosuppfattning.

Vägarna till en nationell försoning verkar vara stängda.

En utomstående undrar givetvis varför människor av kött och blod kan vara så brutala mot sina landsmän.  

Det finns säkert många förklaringar, men jag tror att huvudförklaringen bör sökas i att irakier med olika etniska och religiösa bakgrunder, som i årtusenden bott i denna region, aldrig fått bestämma över sin framtid.

Kolonialmakter som Frankrike och Storbritannien skapade dagens geografiska Irak efter egna intressen.

I enlighet med policyn ”härska genom att söndra” lät man minoriteten sunnimuslimer inneha alla viktiga poster inom staten och ekonomiska resurser tillfalla mestadels dem.

Och när det panarabiska och nationalistiska Baath-partiet tog makten definitivt i juli 1967 blev förtrycket mot såväl shia-araber som kurder ännu mer påtagligt. 

Kurder nekades alla sina politiska, kulturella och medborgerliga rättigheter. Saddam Husseins regim startade en utrotningskampanj mot kurder som gick under namnet ”Anfal”. Kampanjen pågick 1980-1991 och kostade 182 000 kurder livet. Minst 5 000 oskyldiga dog en plågsam död när den kurdiska staden Halabja i Irak bombades med kemiska vapen.

Bagdad-regimen konfiskerade de bortdrivna kurdernas egendomar. Man brände, förstörde och ödelade byar och större städer. Bland de nästan fem miljoner kurderna i Irak är det svårt att hitta någon som inte förlorat en familjemedlem eller nära anhörig som drabbats under Saddam-diktaturen också tvingade kurder lämna sina områden och tvångsflytta irakiska araber till deras områden.

Nu när Daesh drivs ur Irak kan det svåra börja.  Jag befarar konflikter, blodbad, massmord och folkmord i framtidens Irak, inte minst på kurder och kristna.

Och jag är inte ensam om min oro. Presidenten i den irakiska federala Kurdistan, Massud Barzani, utlyste nyligen en rådgivande folkomröstning om självständighet den 25 september. Flera opinionsmätningar visar att kurderna kommer att rösta för en egen stat. Det är lätt att förstå.  Den nuvarande irakiska staten förmår nämligen inte ge trygghet till vare sig kurder eller andra på grund av att landet är byggt på felaktiga grunder.

Därför bör det historiska misstaget mot folken i Irak omedelbart rättas till. Den bästa lösningen för folken i Irak är att i fred få bestämma själva över sin framtid i olika folkomröstningar i sina geografiska områden, precis som norrmännen och slovakerna gjorde när de fick lämna Sverige och Tjeckoslovaken.

Om 450 medborgare i Vatikanstaten tillåts få ett eget land på 44 hektar borde också miljontals sunni-muslimer, kurder och shia-muslimer få var sin stat och leva som goda grannar.