Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Hesa Fredrik” Foto: Daniel Zdolsek TT

”Vem ska man lita på när larmet går?”

OPINION · ”Det får inte finnas tvivel om vem som är ansvarig i ett kritiskt läge, dels för att effektiva åtgärder snabbt skall vidtas, dels för att någon skall kunna hållas ansvarig i efterhand”, skriver civilekonomen Per Tengblad.

Per Tengblad
Civilekonom, tidigare chef för bland annat Broadnet AS, CMore/Canal Plus, Canal Digital AS och inom Bonnierkoncernen.

I tider av ökad geo-politisk osäkerhet är det viktigt att grundläggande funktioner i statens ansvar fungerar, är väl testade och ansvarsförhållanden klara och entydiga.

I söndags ljöd ”Hesa Fredrik” över Stockholm i 22-tiden, vilket ger förnyad anledning att diskutera dessa frågor.

VMA-signalen hördes nu, i samband med terrorattacken den 7 april hördes den inte. Samtidigt med VMA-signalen gick hemsidorna för polis, MSB och SOS-Alarm ned. De tre myndigheter, som tillsammans med public service, där vi kan söka information i krisläge.

Allvarligt minst sagt. Orsaken till ”felet” den här gången är sannolikt tekniskt eller ett mänskligt missgrepp, men det kan också vara en medvetet försök att minska våra myndigheters och ledningsfunktioner trovärdighet och kontroll.  Främmande makt kan vilja testa sin ”arsenal” inför framtiden eller i värre fall inleda en långsiktig ”hybridaggression”. I så fall är någon på god väg att lyckas, myndigheterna själva tror inte ens så mycket på systemen att de låter blåsa faran över på VMA utan förlitar sig på media för att förmedla att ”krig och örlog” inte står för dörren.

Sverige är svagt på krishantering, det är bara att konstatera. Vi lider av en ovilja att konfrontera det otänkbara och obehagliga, och snärjer in oss i retorik och politik om hur ansvar tas i vardagen, vilket också ska vara princip för krishantering. Men då tydligt ledarskap och tydlig delegering av ansvar saknas fungerar inte detta.

Det får inte finnas tvivel om vem som är ansvarig i ett kritiskt läge, dels för att effektiva åtgärder snabbt skall vidtas, dels för att någon skall kunna hållas ansvarig i efterhand.

Vi har en serie händelser som visar dessa svagheter i ledningssystemen, till exempel tsunamin, 9/11, skogsbranden i Västmanland och de senaste åren en serie av datakrascher, infrastrukturproblem och nedfallna sändarmaster. Händelser som ger upphov till osäkerhet kring myndigheternas förmågor och ger grund för ryktesspridning. 

Symtomatiskt är exempelvis att MSB fått i uppdrag att söka återskapa ett alternativ till vårt nedlagda Psykförsvar, för att kunna hantera till exempel oro och rykten, men hittills inte fått några pengar.

Så vem skall vi lita till när allt måste hanteras av statsministerns kansli och det är ”obemannat”? Det är en orimlig börda på ett kansli som skall stödja regeringen i alla förekommande frågor, att också kunna fungera som aktiv kommandocentral i kriser.

Svenska folket, och regeringen, behöver en jourstab med en chef (gärna roterande) som samordnar och bestämmer över alla myndigheter i fredstida kriser. 

Vi behöver dessutom se över våra reglementen kring vad som gäller, och vem som bestämmer och tar ansvar vid så kallat ”skymningsläge”. Situationen i världen gör att detta ”läge”, som är mycket komplicerat och svårdefinierat i dag, är mindre osannolikt än för något decennium sedan. Studerar men general Gerasimovs texter kring hybridkrig är en viktig del att ”se till att motståndaren så länge som möjligt inte fattar att han är i krig”. 

Hybridkonflikter där försåtlig aggression sker genom att stänga ner infrastruktur och med ”soldater” i byggarbetarkläder är svårt att hantera med dagens insatsregler. Vi måste följaktligen förbereda oss och öva för en situation där vi ”inte vet att vi är i krig” så att det står helt klart när ansvaret övergår från polisen till försvarsmakten. I värsta fall kan svensk polis vara tvungen ” aktivt försvara” agressors ”civila” personal mot till exempel hemvärnet, om inte regler och beslut är entydiga.

Skulle däremot det värsta hända, det vill säga att uniformerad främmande trupp eller statsfarkoster agerar aggressivt i vårt territorium, så finns det klara regler om vad som gäller, då är det ÖB som leder kriget och det är entydigt.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.