De flesta finnar jag känner är vemodiga.
Alla har vi krigens fasor med oss i släkterna. Tvångsförflyttningar. Stupade. Änkor. Föräldralösa barn och krigsinvalider.
Min egen pappa bodde på barnhem (farmor jobbade och förskolan var inte uppfunnen) när bomberna föll över Tammerfors.
Men när FN mäter lyckan i världen är Finland ändå världens lyckligaste land.
Grattis!
Men det kan inte bero på stålet. Eller på Nokia. Inte ens på skogsindustrin.
Med ett lyckligt liv avser rapporten den som får leva länge och vara frisk, med en hög levnadsstandard och möjligheter att påverka de egna livsvalen.
När jag umgås med mina finska vänner slås jag alltid av hur Kalevala vi är.
Livet är som det är. Det blev som det blev.
Och det finns inget att göra annat än att leva som vore vi alla ättlingar i rakt nedstigande led till Lounnotar, Väinämöinen, Lemminkäinen, Ilmarinen och de andra hjältarna i den vittberömda bondebygden med sina vilda vyer, väderbitna ideal och stolta traditioner, för att anspela på Anders Larssons bok ”Kalevala för lata”.
Just det, Kalevala för lata.
Bara en sån sak!