Vänster: Vendela Söderberg. Höger: blomhav som bildats på trappan vid Sergels Torg efter terrordådet på Drottninggatan. Foto: Privat, Pontus Lundahl/TT
Debattinlägg

”Oron för ytterligare terrordåd har förföljt mig genom året”

Publicerad

”Året har minst sagt varit annorlunda. Men även lärorikt. Sverige och främst Stockholm fick en ny gemenskap och den där ”vi-känslan” som enligt mig inte tydligt har funnits förr, dök plötsligt upp. Detta är vår stad. Och vi står tillsammans”, skriver Vendela Söderberg.

Om debattören

Vendela Söderberg
Lärare

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Idag är det ett år sedan terrordådet på Drottninggatan inträffade. Ett år sedan jag stod där med min stora blombukett från mina elever i armarna och såg människor springa för sina liv runt omkring mig.

Aldrig hade jag tidigare bevittnat någonting liknande. Det är minnen som aldrig kommer att försvinna.

Det var påsklov, precis som nu. När jag kom tillbaka till skolan efter lovet ställdes jag inför många och svåra frågor från mina elever.

Att samtala med barnen var både jobbigt och lärorikt. Året som gått har varit annorlunda. Gett mig nya perspektiv och förändrat min syn på världen.

Jag åker fortfarande samma väg till jobbet via Drottninggatan. Men jag kommer nästan alltid på mig själv med att skynda på stegen när jag kommer dit.

Jag minns den provisoriska väggen till Åhléns där lastbilen hade kört in.

Hur jag brukade kasta en snabb blick på den när jag gick till och från bussen.

Men jag ville inte se.

För andra blev den någon slags turistattraktion. För mig, en påminnelse om den där dagen.

Oron över att ytterligare terrordåd skulle inträffa har förföljt mig genom året och i augusti blev oron till verklighet.

Jag befann mig i Barcelona under terrorattacken som inträffade där. Det hände igen. Det är ofattbart. 

Ondska finns överallt och den är svår att utrota.

Men i Sveriges fall hade gärningsmannen blivit utvisad och skulle aldrig ha varit här. Hans ondska skulle aldrig ha funnits här. Det får mig att undra hur många fler ondskefulla människor som har gått under jord här i Sverige?

Men främst att problemet med utvisade som inte lämnar landet måste nå sitt slut.

Jag har även frågat mig själv ”varför satte de inte upp ordentliga vägspärrar?”.

För några veckor sedan kom mitt svar, större stenlejon. Förhoppningsvis behöver de aldrig komma till användning.

Men min spontana tanke var, kan inte ett större fordon åka i mellan stenlejonen?

En tydlig insats som jag har bevittnat under året är polisinsatsen.

Poliserna syns mer på gatorna idag än innan dådet. Till en början var det ovant och ganska obehagligt. Framförallt när en polis en dag stoppade mig på tunnelbanan.

”Försiktighetsåtgärder”, sa polisen.

Jag minns hur jag såg mig omkring, är det någon som skojar med mig?

Han hade naturligtvis fel person och ringde ett flertal gånger för att be om förlåtelse efter det.

Men jag kunde inte undgå att tänka, tänk om någon förälder såg mig med en polis? Vad skulle de tro?

Nu i efterhand klandrar jag dock inte polisen, tvärt om, det är bra att de är noga. Kanske att jag även upplever deras närvaro som betryggande.

Året har minst sagt varit annorlunda. Men även lärorikt. Sverige och främst Stockholm fick en ny gemenskap och den där ”vi-känslan” som enligt mig inte tydligt har funnits förr, dök plötsligt upp.

Detta är vår stad. Och vi står tillsammans.

Mina tankar går idag till de drabbade och deras anhöriga.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Terrordådet i Stockholm

Mer i ämnet