Vänster: poeten Bob Hansson. Höger: akademiledamoten Horace Engdahl anländer till Börshuset i Gamla stan och Svenska Akademiens utdelning av sitt Nordiska pris på onsdagskvällen. Foto: Nora Lorek, Jonas Ekströmer/TT
Debattinlägg

”Akademien fanns innan de föddes. Kommer finnas kvar när de själva är borta. De Aderton är bara på besök.”

Publicerad

”De borde alla vara rätt jävla sorgsna att det blivit som de blivit. Där kan man ana en gemensamhet. Ett korn, ett nytt slags ärt-frö.
Det är dessutom rimligt att ledamöterna inte tackade ja till uppdraget enbart för att höja sin egen kulturella status, utan för att bidra till ett arbete större än dem själva”, skriver Bob Hansson.

Om debattören

Bob Hansson
Poet

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Prolog.

Ledamöterna i Svenska Akademien har makt.

Så vad säger forskningen om vad som händer med människor som får makt?

Studier presenterar ofta en föga smickrande bild.

Människor som får förhöjd maktkänsla förändras. Människor med makt är mer benägna att ljuga för att få belöningar, sno godis från barn, begå trafikbrott, snatterier och vara allmänt ignoranta, typ inte riktigt lyssna när någon berättar om övergrepp.

Den egenskap som allra först korrumperas är empatin.

I ett experiment på Berkley University lät man människor tänka i någon minut på samhällets bottenskikt.

En annan grupp fick sedan tänka på samhälles elit.

Därefter ombads de värdera sin egen makt. Första gruppen värderade sin egen högre.

I nästa steg fick de genomgå ett empatitest. De med för stunden större maktkänsla var omedelbart sämre på att läsa av andra människors känslouttryck.

Denna förändring inträdde bara på ett par minuter.

Kapitel ett: Nyss.

Den sannolikt största krisen i Svenska Akademiens dagar handlar inte om Katarina Frostensson. Det handlar inte om Sara Danius.

Visst vore det enkelt för oss alla om problemet med akademien vore en enskild ledamots formella misstag.

Någon man kan utesluta, avsätta.

Någon som kan reduceras till ett blad att vända bort.

Men det handlar om ett kollektiv som under två sekreterares tid varit lojala.

Inte mot snille.

Inte mot smak.

Utan mot Status Quo.

Det gör dom inte värst speciella. Vi har alla allt för ofta varit mer lojala mot den trevliga stämningen – istället för mot en besvärlig sanning.  I det här fallet en sanning där en ledamots man har beskyllts för övergrepp. 

Det är ingen liten elefant att släpa in till ärtsoppan – utan att snille och stämning suddas ut snabbare än vad en snorkråka kan kletas fast under linneduken.

Det finns en paradox gömd här. Minst en.

Akademien skulle aldrig få för sig att ge nobelpriset till en författare som blundar för mörkret – samtidigt som de själva verkar ha gjort just detta.

Undvikit skaver.

Kapitel två: Nu.

Den smärta som i förra kapitlet förnekades, exploderar.

Av alla de känslor som rimligtvis går igenom ledamöterna, skuld, rädsla, besvikelse sorg, är den vi verkar ser tydligast också den mest primitiva känsla: Ilskan mot den andre.

Det är en naturlig fas för det primitiva djur vi alla bär innanför våra frisyrer.

Istället för ett samtal om smärta, beskyllningar.

En fas som behöver övergå till något annan.

För det är allvarligt nu. Deras anseende har nämligen inte handlat om det arbete de utför, utan om den credd Akademien ärvt ner i dem.

En credd som nu helt fallerar.

Grundläggande fel har begåtts. Av dem alla.

Och det skrämmer.

Det gör ont.

Det kan vara nästan omöjligt att hantera.

För dom.

För oss.

Känslor kan uppstå.

Känslor bortom varje formalia.

Akademien har varit lojal mot en man med makt istället för mot unga kvinnor utan den.

De här därmed varit lojala mot sin egen spegelbild. Den som är mest lik sig själva. Och kanske är det därför de nu vänder bort blicken från denna spegel, höjer fingret i luften och konstaterar att det är någon annan.

Det är någon annan som begått synd. Det är någon annan som är förlorare.

Och här har vi alla något att lära oss.

Vi sitter alla i våra små akademier.

Kafferumsakademier.

Familjeakademier.

Och det akademien nu visar är att när smärtan kommer – måste vi orka möta den,

Vi kan inte fortsätta titta på vår tv-serie eller läsa våra franska författare.

Vi måste slita upp blicken. Hålla munnen stängd och hålla kvar blicken mot en människa som lik en själv gör sitt bästa för att hålla ihop.

 Kanske ordet förlåt dyker upp. Det är bra. OM man inte behärskar ordet förlåt, vad ska man då med alla andra ord till? Om nobelpriset någon gång tilldelas ett enskilt ord skulle det kunna vara till förlåt. Ett ord väldigt lätt att stava till. Utom med munnen förstås.

Kapitel tre: Snart.

Människor med makt kan lätt få för sig att de är speciella. Delvis för att vi andra behandlar dem så. 

Men ledamöterna genomgår något så vanligt som relationell konflikt.

När allt man ser är en avgrund.

Hjälp kan behövas. 

Det innebär en utmaning som mången intellektuella har fått möta när de till sist satt sig framför en terapeut. 

Istället för att möta sitt skav, är man fullt upptagen med att intellektuellt ”genomskåda” den stackars terapeuten.

Man glömde bort att man är där för att lösa problem, och slösar istället bort tiden på att känna sig smart.

Men det är troligen ledamöterna tillräcklig intelligenta för att undvika.

För det finns en avgrund. Men det finns också något annat.

De borde alla vara rätt jävla sorgsna att det blivit som de blivit. Där kan man ana en gemensamhet. Ett korn, ett nytt slags ärt-frö.

Det är dessutom rimligt att ledamöterna inte tackade ja till uppdraget enbart för att höja sin egen kulturella status, utan för att bidra till ett arbete större än dem själva.

Akademien fanns innan de föddes. Kommer finnas kvar när de själva är borta.

De Aderton är bara på besök.

Det har blivit dags att kavla upp ärmarna och slappna av i käkarna.

Både kreti och pleti råkar ut för relationer som förvandlas till krig. Nu är det upp till den bildade eliten och föregå med gott exempel. Och begå fred. 

Akademiens motto har i hundratals år varit ”snille och smak.”

Nu är det möjligen hög tid att lägga till ett tredje: 

Anständighet.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Krisen i Svenska Akademien

Mer i ämnet