Genom sitt tal i dag vred turkiets president Tayyip Erdogan om kniven lite till. Presidenten antydde att han sitter på sensationella avslöjanden kring mordet på journalisten Jamal Khashoggi, men han ställer fler frågor än han ger svar. Detta för att öka trycket på den saudiska regimen.
Erdogan nämnde flertalet samtal med kung Salman, men nämnde däremot inte Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman vid namn en enda gång. Det är troligen ett sätt att ta ytterligare ställning mot Mohammed bin Salman.
Den snygga fasaden håller med andra ord på att rämna för kronprinsen.
Avslöjandena kring mordet på journalisten Jamal Khashoggi gör att många världsledare nu drar sig för att synas i hans sällskap. Han får det också allt svårare att dra in de utlandsinvesteringar som behövs till kungarikets nödvändiga ekonomiska omställning.
Jamal Khashoggi, som jag träffade i Riyadh 2011 och i Istanbul tidigare i år, kallade sig inte dissident utan reformist. Det var inte kungahuset han ville åt. Udden i hans krönikor i Washington Post riktades mot just kronprins Mohammed bin Salman, dennes krig i Jemen och jakt på oliktänkande.
Erfarna arabiska bedömare jämför allt oftare det saudiska kungarikets de-facto-ledare Mohammed bin Salman vid en ung Saddam Hussein. Där Saddam var arabnationalist och ledare för en baathsocialistisk republik, är Mohammed bin Salman, eller MBS som han kallas, kungason och förespråkare av ”modern islam”.
Men det hindrar honom inte från att låta halshugga oliktänkande, inklusive religiösa ledare med folklig förankring, eller spärra in kvinnorättsaktivister, ekonomer, bloggare, advokater och universitetsprofessorer som har ett gemensamt – de har utmanat makten genom att visa att de representerar ett civilsamhälle där de inte vill vara undersåtar utan aktiva medborgare.
Saddam Hussein startade ett blodigt krig mot den islamiska republiken Iran. Mohammed bin Salman har istället startat ett proxykrig mot Iran i Jemen, som gör att mer än halva befolkningen lever på svältgränsen medan andra dukar under i kolera.
Kronprinsen vill modernisera sitt land, och låter utrensningar bli ett medel för att säkra makten. Vid en palatskupp sommaren 2017 störtade han sin kusin Mohammed bin Nayef från kronprinsposten. Innan dess störtades hans farbror Muqrin från samma post.
Det skrupelfria agerandet fortsatte när andra prinsar och oligarker spärrades in på Ritz-Carlton, varefter de fick sina tillgångar beslagtagna under förespegling att det handlade om en anti-korruptionskampanj.
Några är fortfarande frihetsberövade, däribland Preems ägare Mohammed al-Amoudi.
Korruption är vardagsmat i kungariket och sanering behövs. Men den ärelystne Mohammed bin Salman lever inte som han lär. Det är dock inte jakten på korruption det är fel på utan bristen på transparens och rättssäkerhet, klagar regimkritiker som jag inte kan citera med namn.
Stater i väst har haft överseende med dessa utrensningar, liksom med isoleringen av Qatar och kriget i Jemen. De vill nämligen göra vapenaffärer med Riyadh.
Men det ouppklarade mordet på Jamal Khashoggi har fått Tyskland att frysa sin vapenexport, medan tunga namn hoppat av det stora investerarmötet ”Davos i öknen”, som var tänkt att gjuta in kapital i ekonomin.
Kronprinsen har många interna fiender, även bland prinsar i det mångtusenhövdade huset Saud. Några regimkritiska prinsar har kidnappats i exil.
Vi kan förmoda att Khashoggi, en gammal insider som hoppat av, fick stöd i det tysta från kritiker inom huset Saud.
Ett blytungt namn har också dykt upp bland kritikerna: prins Ahmed bin Abdel Aziz, helbror till kung Salman och farbror till MBS. Vid en demonstration i London mot kriget i Jemen uppenbarade sig denne äldre man i prydlig kostym.
En videofilm visar hur han lugnt säger till demonstranterna att han för egen del önskar ett slut på kriget i Jemen ”idag, inte imorgon”. Det är Ahmad som de flesta vill se som kung, hävdar en exilprinsen i Tyskland.
MBS kontroller statskassan och oljeinkomsterna från det statliga oljebolaget Saudi Aramco. Han kontrollerar också de väpnade styrkorna. Han har vridit vapnen ur händerna på först den förre inrikesministern och därefter en annan kusin.
Med sådana bryska metoder, och mordet på Khashoggi som många misstänker att kronprinsen anstiftat, har MBS skaffat sig fiender på många håll.
Men om vi betraktar mängden interna fiender och hur hans korta tid vid makten kantats av misslyckanden – det kostsamma kriget i Jemen, den resultatlösa bojkotten av Qatar, den misslyckade kidnappningen av Libanons premiärminister Saad Hariri, den inställda börsintroduktionen av Saudi Aramco och efterspelet till mordet på Khashoggi som aldrig vill ta slut – är en sak säker:
Mohammed bin Salman kan slå till med järnhand än en gång men det hindrar inte dolda interna motståndet mot honom från att växa.