Verkligheten överträffar nästan alltid dikten. Just nu känns det som om jag lever i en dokusåpa: Sveriges regering – i 68 avsnitt!.
Allt finns där; Sju partier som alla målat in sig i ett hörn och minst tre partier som har ambitionen att erövra statsministerposten.
Problematiken blir inte enklare av att de inte vill prata med SD och absolut inte tänker underkasta sig någon annan partiledare.
Stefan Löfven, Ulf Kristersson och Annie Lööf slåss alla om samma position. Medan problemen hopar sig i landet, dödskjutningar sker nästan varje dag, gamla vanvårdas, asylsökande svälter så sitter de sju partierna i lugn och ro i riksdagen och dricker kaffe.
Det blir så uppenbart efter varje förhandlingsrunda att för partiledarna handlar det inte om viljan att ta ansvar och leda landet utan uteslutande om att vinna kampen om makten.
Vi väljare som snällt gick och röstade har för längesedan tappat betydelse.
Annie Lööf tänker på sina 8 procent när hon förhandlar och Stefan Löfven tar hänsyn till 28 procent av valmanskåren. Dessutom hävdar de att det handlar om ansvar för demokratin.
Givetvis borde den bästa lösningen i det här läget vara ett nyval.
Men det vill de sju partiledarna också undvika till varje pris. Det kan ju hända att de förlorar ännu fler mandat till parti nummer åtta, alltså SD som de önskar inte finns och som redan har 60 mandat i riksdagen.
Nu är det dock så att riksdagen har en majoritet av högerpartier. Så egentligen borde Stefan Löfven bita i det sura äpplet och gå i opposition.
Det är många tunga krafter inom arbetarrörelsen som förespråkar detta. Stefan Löfven må leda riksdagens största parti men han kommer ingenstans med sina mandat.
Annie Lööf och Jan Björklund hade som bekant inga problem med att ta stöd av SD för att rösta bort honom. Däremot vill de inte ta stöd av detta parti för att genomföra sin egen politik.
Om Stefan Löfven för ett ögonblick släpper maktkampen och tänker efter skulle han inse att det absolut bästa för socialdemokratin är att gå i opposition. Partiet är i kris, rörelsen är i kris inte bara i Sverige utan också i nästa alla EU-länder.
Socialdemokratin befinner sig i en position som handlar om att vinna eller förvinna. Att slåss om ens statsministerpost i ett läge där majoriteten i riksdagen är borgerlig och en lågkonjunktur är på ingående är att riskera partiets framtid.
Ska Stefan Löfven verkligen förhandla med en högeropposition om arbetsrätt, låglönejobb och lägre skatter?
Dessutom med ett parti och politik som är vilse i verkligheten och inte har lyckas genomföra en större reform sedan 90-talet utan lever på en lappa och laga politik som inte löser några problem.
Valresultatet har gett oss klar borgerlig majoritet i riksdagen och förutsättningar för en borgerlig regering och socialdemokratin en unik chans till att arbeta fram en fungerande politisk strategi samtidigt som partiet för en bra oppositionspolitik.
Flera tunga socialdemokrater är inne på den idén på DN-Debatt idag bland andra fd ministrarna Anna Hedborg och Carl Tamm.
Stefan Löfven bör stödja en alliansregering men inte sätta sig i någon ny konstellation a la decemberöverenskommelsen.
En ny variant av DÖ är förödande för demokratin. Den stoppar också en trovärdig oppositionspolitik och bokstavligen spottar på en majoritet av väljarna.
Vi röstade inte på en blocköverskridande röra!
Om Stefan Löfven går i opposition tar han ansvar för landet genom att vi får en regering. Det är stort! Men han ger också en sargad socialdemokratisk rörelse en chans till upprättelse.