Hur skulle dagens äldreomsorg se ut utan oss entreprenörer?

När jag började arbeta i vården på 80-talet var det i ett monopol och en vårdapparat som var ökänd för sin ineffektivitet och administration.

Patienten på långvården hade inte mycket att säga till om och ursäktade sig att de besvärade när de ringde på ”larmklockan”. Som medarbetare minns jag mest besparingskrav, pekpinnar och förbud.

Men än allvarligare var att de äldre var hänvisade till särskilda duschdagar då de även skulle ”sköta magen”. Boendemiljön var steril med rostfria inslag och fyra bäddsalar som inte gav utrymme för personlig integritet.

De äldre fick inte ha parfym, blommor eller husdjur. Besökstiderna var strikta och skulle någon få en drink till maten så fick det smusslas.

De som arbetade där tänkte i ”problem” vilket begränsade förmågan att se möjligheter. Nya idéer och förslag till förbättringar ansågs omöjliga att förverkliga. Oftast var orsaken pengar och det fanns det sällan eller aldrig några.

Möjligen vid årets slut då avdelningsföreståndarna tävlade om att göra av med allt de hade, annars kunde anslagen minska för nästkommande år.

Ingen hänsyn togs till vårdbehov. Några jämförelser eller kunskaper om vad en plats faktiskt kostade fanns inte. Den tiden är, tack och lov, förbi.

Att vi numera konkurrerar om vad vi kan åstadkomma för samma eller lägre kostnad än det offentliga har drivit på utvecklingen och skapat den äldreomsorg vi har idag.

Nu är det de äldres önskemål som kommer i första hand och det finns en bredd av boende och omsorg att välja mellan. Idag tar vi bättre vara på möjligheterna genom att aldrig säga nej och istället låta de äldres vilja och rätt att bestämma vara en självklarhet.

Vi är 160 000 medarbetare som lämnat en miljö där idéer och kreativitet inte togs tillvara.

Friheten att nu driva våra egna företag, eller arbeta hos alternativa utförare har gjort det möjligt för många av oss att förverkliga våra idéer och utveckla en äldreomsorg som är till för de äldre, inte de anställda eller systemet själv.

Vinst är då ett kvitto på att vi lyckats.

När vi kan betala tillbaka till ägare, Almi och banken och även bygga buffert för framtiden finns utrymme att bygga nya äldreboenden, utveckla arbetsmetoder och investera i ny teknik. Precis som i andra framgångsrika och friska verksamheter.

Att vinster i välfärden ifrågasätts är därför märkligt, inte minst då till exempel byggarna (oftast män) under lång tid gjort vinster i skattefinansierade projekt för kommuner, landsting och stat utan att någonsin blivit så ifrågasatta som vi nu blir.

Så snart männen byggt klart, fått betalt och gått hem så hörs ropen ”skalla” om vinstförbud.

Vi är många som undrar: Varför är det så provocerande när vi kvinnor kliver in i samma byggnad och skapar värde många år framåt?

Hur kommer det sig att färdtjänsten som skjutsar den som ska flytta in till oss kan driva sin verksamhet i aktiebolagsform, trots att den transporten finansieras med samma skattemedel?

Inte kan det väl vara så illa att vissa politiska partier har mer förtroende för den (oftast manliga) chauffören som skjutsar den äldre till äldreboendet än vad man har för den (oftast kvinnliga) sjuksköterskan som driver det?

Få säger att de vill tillbaka till gårdagens äldrevård men samtidigt osynliggör och motarbetar de oss som varit med och utvecklat dagens högkvalitativa äldreomsorg.

Det tycker jag, både som företagare och kvinna, är synnerligen kontraproduktivt och orättvist.