Igår skrev IDF-soldaten Anders en debattartikel på SVT Opinion.
Anders, låt mig påpeka på att vi och resten av världen vet mycket väl vad som pågår i Gaza just nu. Vi vet att Gaza är idag och så har varit de senaste sju åren ett gigantiskt utomhusfängelse, lika stort som en tredjedel av Öland med över 1,8 miljoner invånare. Det finns ingen plats i Gaza där det inte finns civila.
Vi vet från siffrorna som talar sitt tydliga språk att över 1 400 palestinier mördats, varav 80 procent civila och minst 350 barn. Över 8 000 skadade och tiotusentals hemlösa.
Vattenverk, reningsverk, el-stationer, sjukhus och till och med FN-skolor sönderbombas med ständigt nya civila offer som följd.
Israels lågintensiva krig mot Palestina, i form av en utsvältningsblockad mot Gaza och upprepade brott mot folkrätten, har för tredje gången på mindre än sju år exploderat i ett israeliskt angreppskrig.
Precis lika lite som vi tycker att Hamas bör skicka raketer mot tättbefolkade Tel Avivs centrum där israeliska arméns högkvarter ligger 300 meter från Tel Avivs museum precis lika lite bör Israel använda sin militära maskin för att bomba Gaza och dess befolkning sönder och samman.
Skulden för det lidande som civila utsätts för i Gaza idag ligger, Anders, faktiskt helt och hållet på Israel som stat och på de soldater som du som är delaktiga i folkrättsbrotten och inte ha modet att vägra tjänstgöra på ockuperade områdena som jag då en fallskärmsjägare gjorde redan 1970.
Som sekulär socialist har jag mycket lite politiskt gemensamt med Hamas.
Men jag liksom väldig många i resten av världen kan till skillnad från Anders se och förstå att det finns en israelisk ockupationsmakt som förtrycker det palestinska folket. En brutal militär övermakt som dagligen begår folkrättsbrott på de som försöker överleva i Gaza.
Anders, ”våldspiralen” med raketbeskjutningarna som många gillar tala om i samband med den nuvarande attacken på Gaza började inte för fyra veckor sedan, inte heller för sju år sedan, efter Hamas demokratiska valseger och inte heller vid tiden för den första intifadan. Läs till exempel Peter Beinart i den israeliska tidningen Haaretz.
Den började med ockupationen och med folkfördrivningarna och har sedan dess närt sig med de kollektiva bestraffningarna, med de utomrättsliga avrättningarna, med blockaden och de ständiga trakasserierna och den strukturella rasismen av palestinier.
Liksom Hamas var Nelson Mandela och hans ANC stämplade som terrorister. PLO betraktades också som en terrororganisation. De som en gång stämplades som terrorister kan med tiden ”förvandlas” till frihetskämpar och till ikoniserade statsmän.
När ANC och bojkottrörelsen mot apartheid-Sydafrika uppmanade oss alla att bojkotta Sydafrika möttes man av samma argument som du Anders använder: Bojkotten skulle främst drabba svarta sydafrikaner. Vi avisade detta argument, fortsatte med bojkotten och apartheidregimen föll.
På samma sätt kommer BDS-rörelsen bidra till att det israeliska apartheidsystemet ska falla.
Israel har inte visat någon som helst vilja till fred.
Först vill man inte tala med Mahmud Abbas och sade att han inte representerade hela det palestinska folket. När Palestina försöker skapa en enhetsregering vägrar man tala med den eftersom Hamas ingår.
Fred innebär att Israel måste avsluta sin ockupation, att bosättningarna måste avvecklas, att muren måste rivas och att en Palestinsk stat enligt 1967 års gränser utropas.
Det kräver mod av ockupanten som vant sig vid ockupationen. Mod att inte ständigt fly ifrån skyldigheter och följa internationell lag. Mod att sätta sig ner och tala med de palestinska representanterna – oavsett vilken beteckning dessa representanter bär – som det palestinska folket valt i demokratiska val.
Och Anders, betänk att du och andra svenska medborgare som tjänstgjorde i den israeliska armén kan misstänkas varit delaktig i folkrättsbrott, och kan komma att kunna ställas inför rätta i Sverige.
Detta enligt den nya lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som har trätt ikraft den 1 juli 2014.