Judar i Budapest på väg till Tyskland. Det här är en av de bilder som Raoul Wallenberg själv tog i Budapest och som skickades hem till utrikesdepartementet i Stockholm. Foto: Raoul Wallenberg/TT
Debattinlägg

”Vi kan inte blunda för antisemitismen”

Antisemitism ·

”Sverige har återigen drabbats av en våg av antisemitism och den påminner skrämmande mycket om hur det lät i vårt land och i Europa under 1920- och 30-talet”, skriver Caroline Szyber, Lars Ohly, Victoria Kawesa och Hanif Bali med flera.

Om debattörerna

Victoria Kawesa
Riksdagskandidat (Fi)
Lars Ohly
Riksdagsledamot (V)
Hanif Bali
Riksdagsledamot (M)

Åsikterna i inlägget är debattörernas egna.

”För mig finns inget annat val.”

Det uppges Raoul Wallenberg ha svarat på frågan om varför han var redo att offra livet för att hjälpa judar i Ungern undan Förintelsen. Raoul Wallenberg var affärsman och diplomat och hade kunnat välja att vara en passiv åskådare när miljoner judar torterades och dödades i nazisternas koncentrationsläger.

I stället reser han till Budapest under brinnande krig och skaffar fastigheter runtom i staden som kallas svenskhus och fungerar som tillfälliga skydd.

Tillsammans med sina medarbetare lyckas han få fram och dela ut skyddspass till tusentals judar. När pilkorsarna kommer till makten i Ungern och börjar genomföra dödsmarscher går Raoul Wallenberg allt längre i sina försök att skydda judarna.

När nazisternas Adolf Eichmann inser att kriget är förlorat ger han ordern att samtliga 60 000 judar i Budapests ghetto ska dödas. Den generalmajor som ska utföra ordern varnas för konsekvenserna och judarna undkommer döden i sista stund.

Raoul Wallenbergs uppdrag är över men han gör ett försök att förhandla med sovjetiska myndigheter för att säkra framtiden för de judar som överlevt.

Det blir det sista någon hör av Raoul Wallenberg. Minnet av honom lever fortfarande starkt och vad han och hans medarbetare gjorde är ett föredöme för alla som kommer i kontakt med berättelsen om deras gärning.

Sverige har återigen drabbats av en våg av antisemitism och den påminner skrämmande mycket om hur det lät i vårt land och i Europa under 1920- och 30-talet. Det påstås ha sin förklaring i kriget i Gaza men i själva verket beror det nog på flera samverkande faktorer, inte minst framväxten av rasistiska partier och organisationer i Europa och Sverige.

En attitydundersökning från 2006 tyder på att antisemitism inte bara förekommer hos extremister utan även hos vanligt folk utan sådana kopplingar.

Både Expo och Svenska kommittén mot antisemitism betonar att konflikter i Mellanöstern används för att sprida fördomar om judar. Vi har tagit del av åtskilliga exempel på hur detta drabbar svenska judar i vardagen och begränsar deras tillvaro.

Klotter och skadegörelse, glåpord och hot, våld och trakasserier – vi läser om det och vi hör om det i media.

Vi har vänner som drabbas och vi kan inte blunda för det som händer eller hur det påverkar människor mitt ibland oss. Svenska judar talar om att behöva flytta på grund av situationen och det är helt enkelt fruktansvärt.

Antisemitismen har för alltid lämnat avtryck genom pogromer – förföljelse av judar – och folkmord. Förintelsen uppstod inte i ett vakuum och att den i dag ifrågasätts av en del extremister är inte heller någon slump.

Antisemitismens rötter går djupt och är besvärliga att riva upp men det är ingen ursäkt att inte göra allt vi kan för att komma till rätta med hatet.

Vi är mitt uppe i en intensiv valrörelse som redan är full av motsättningar. Vi som skriver under detta upprop tycker olika om en hel del men vi står enade mot antisemitism, islamofobi, afrofobi och annan rasism som begränsar individens vardag och liv.

Oavsett vilken regering vi får efter valet lovar vi att arbeta hårt för att bekämpa antisemitismen.

Vi vill att hatbrott ska vara ett prioriterat område för polisen och vi vill att det avsättas tillräckliga resurser för att utbilda och informera om antisemitism. Vi kan göra mer och vi ska göra mer.

För oss finns inget annat val.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.