I söndags hade Sverige chansen att skriva världshistoria genom att vara det första landet någonsin som röstade in ett feministiskt parti i ett nationellt parlament.
Förutom att det hade varit en sådan där slå sig för bröstet-grej, hade det också sänt ut en viktig signal till våra vänner i världen att Sverige lägger in en högre växel i sitt jämställdhetsarbete – kanske till och med tar tillbaka förstaplatsen som världens mest jämställda land från Island.
Men som vi alla vet, blev det inte så.
Varför? Jo, för att Fi riktar sin politik uteslutande till den unga vänstern i storstäderna. De missar därför att attrahera kvinnor som är äldre och/eller kvinnor som inte sympatiserar med socialism.
Kvinnor som – precis lika mycket som den unga storstadsvänstern – påverkas av patriarkala strukturer och som vill kämpa för att minska mäns våld mot kvinnor, lönegapet, utseendehetsen och föråldrade lagstiftningar.
Runt hippa Möllevångstorget i centrala Malmö blev Fi det största partiet med över 25 procent av rösterna. I valdistrikt i Värnamo, Södertälje, Bromölla, Öckerö och Övertorneå lyckades Fi inte knipa en enda procent. Noll. Zero. Nada.
Valresultatet talar sitt tydliga språk; hade Fi inte varit så inriktat mot ”unga och hippa”, hade de i dag varit upptagna med att bära flyttkartonger in till riksdagshuset.
Till exempel en sådan sak som att valskivan som Fi släppte i våras har 30 år som snittålder på sina artister. Och att releasefesten för skivan hölls på trendiga klubben Färgfabriken i Stockholm.
Det kan tyckas som en detalj i sammanhanget, men vilka signaler sänder det ut? Jo, att precis som på stora delar av arbetsmarknaden, i reklambranschen liksom kläd- och skönhetsindustrin är kvinnor över 40 år inte en attraktiv målgrupp.
För kvinnor som inte identifierar sig med ungdomen och det trendiga kulturlivet innanför tullarna, blir därför steget att lägga en röst på ett feministiskt parti mycket stort. Ja, det blir radikalt.
Lägg sedan till Fis uttalade vänsterperspektiv, så blir en röst för feminism ännu längre bort för många. Till exempel för dem som anser att det är en framgång för jämställdheten att en kvinnodominerad bransch äntligen har blivit lönsam.
Inom privata vård- och omsorgsföretag kryllar det i dag av kvinnliga ägare, vd:ar och chefer. Drygt 54 procent av alla företagsledare i vård- och omsorgsbranschen är kvinnor.
67 procent av företagen inom äldreomsorgen leds av kvinnor. De har byggt upp något som vi aldrig tidigare sett; kvinnor som har makten över pengarna. Och detta vill Fi förbjuda...
Till nästa val hoppas jag se ett Fi som talar till kvinnor i alla åldrar, välkomnar både högern och vänstern, och lockar både landsbygd och storstad.
Jag vill att Fi blir ett folkligt alternativ, inte ett socialistiskt. Kanske med en kampanjskiva där artister som Lill-Babs och Arja Saijonmaa också sjunger?
Ja, varför inte slänga in lite dansband när vi ändå är igång – kanske Elisas vill ställa upp?
Och releasefesten skulle ju kunna vara i en folkpark.
Men framför allt genom att bedriva en politik som uppmärksammar att feministiska framsteg de senaste 150 åren har gjorts av såväl röda som blåa. Fokus behöver således inte ligga på vad som skiljer olika feminister åt, utan vad som förenar.
Som kvotering, jämställd föräldraförsäkring och samtyckesreglering till exempel. Men det går för långsamt. Därför behöver Fi vara den rosa kraften som gör att det blir action i maktens korridorer.
Ja, som en klok och bestämd storasyster som pekar med hela handen när småsyskonen tjafsar.
I nästa val hoppas jag på inkludering, inte exkludering. Då tror jag att Fi kommer in.