Jag uppskattar Joakim Lamottes intresse för ett Sverige som glömts bort. Men han låter som en turist när han beskriver hur den svenska journalistkåren svikit landsbygden. Observera att jag skriver hur. För slutsatsen att landsbygden blivit dumpad av svenska medier delar jag.
En av Joakim Lamottes meningar fångar in den kritik jag vill framföra. Nämligen att landsbygden lätt klumpas ihop och får representera allt som inte ryms inom Stockholm, Göteborg och Malmö. Han skriver:
”Därför har vi inte heller sett hur människor drabbats av att fabrik efter fabrik lagts ner, att närbutiker och biografer tvingats stänga, eller att lantbrukare fått allt svårare att överleva.”
Jag tänker genast på Gustav Fridolins generalisering i SVT:s landsbygdsdebatt några dagar innan valet. Krampaktigt försökte han representera den svenska landsbygden genom att attackera regeringen för att Mittuniversitetets verksamhet i Härnösand flyttades till Sundsvall och Östersund.
Men Härnösand är inte landsbygd. Och det är absolut inte representativt för norrländsk glesbygd. Det är en tätort. Mycket av den problematik Lamotte beskriver är problematik som förföljer mindre tätorter runt om i Sverige.
Jag vill också påstå att relationen stad och land är en konflikt som förtjänar att stå för sig själv. Det har ett eget existensberättigande i en demokratidebatt utan blandas ihop med den dagsaktuella och spännande debatten om Sverigedemokraternas tillväxt.
Påståendet att SD är särskilt starka på landsbygden stämmer dessutom inte. Sverigedemokraternas framväxt är jämt fördelad av över hela landet.
Landsbygden måste brytas ned och belysas som flera olika. Min naturliga utgångspunkt är Jämtland. Här har vi Östersund som är en stad. Det är inte en av Sveriges största städer men likväl en stad.
Östersund är en motor för ekonomin i Jämtland. Men det är också en motor som drar människor från andra orter. Staden är både en lösning och ett potentiellt problem för Jämtland.
Runt vår mäktiga Storsjön finns en landsbygd. Människor flyttar dit. Kanske för att uppleva den Astrid Lindgren-idyll vi i Sverige är så skickliga att måla upp.
Men det finns också utflyttningsorter. På många sätt är skillnaderna mellan glesbygd och landsbygd idag större än skillnaden mellan landsbygd och stad. Det är i glesbygd jag växte upp. Det är där samhället står inför stora utmaningar.
Hur långt ska ha ett barn ha till skolan? Hur långt ska den äldre behöva resa för att möta en läkare? Hur ska samhället kunna erbjuda sina välfärdsambitioner till människor som lever långt från stora befolkningskoncentrationer?
Om jag tar mig utanför min naturliga utgångspunkt, Jämtland, fnns också andra exempel på vad landsbygd kan innebära. Det kan vara bruksorten där storbolaget avvecklar sig.
Människorna som bor där står inför en omvälvning. Företaget som kidnappade orten och livnärde de flesta finns inte längre. Dessa personer står inför en osäker framtid när kidnapparen försvinner.
Vi har också överklassbyarna. Med sina väldiga villor och tomter. Ofta med närhet till huvudstaden.
Ordet landsbygd erbjuder helt enkelt en mångfald av tolkningar men vad de alla har gemensamt är att den inte blir belyst. Alla perspektiv av Sverige utanför Stockholm förtjänar att bli belyst i sin egen rätt.
Det journalistiska hantverket blir inte bättre när det ersätter ett generaliserat utanförskap med en generaliserad synlighet.