Feministiskt initiativ kom inte in i riksdagen. Det var förstås en besvikelse, men att komma in i 13 kommunfullmäktige och därmed få mandat i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Umeå, Lund, Simrishamn, Gotland, Gullspång, Svalöv, Kiruna, Sala och Norrköping är ett stort steg i partiets historia.
Det innebär att Feministiskt initiativ är på väg in i det politiska systemet. På den kommunala nivån bestäms över människors vardagsliv och hur resurserna ska användas. Det ger politisk övning för kommande riksdagsuppdrag.
Det som imponerade mest under valrörelsen var Fi:s kampanj. Det var en fantastisk uppvisning i hur man mobiliserar feministiskt intresserade människor och framför allt unga väljare. Feministiskt initiativ fick nio procent av förstagångsväljarnas sympatier och det är betydelsefullt.
Det är också fantastiskt att Sveriges mest politiska stad, Malmö med Möllevångstorget som aktivistisk spets, röstade på Feministiskt initiativ långt över det samlade valresultat partiet fick i riksdagsvalet.
Det påstås ofta att ungdomar inte är politiskt intresserade. Det är inte sant. Mitt intryck är att varje ny generation bör tilltalas på det sätt som hör den generationen till. Feministiskt initiativ har haft en grupp som skött sociala medier med enastående kompetens.
Alla vi som av olika anledningar befinner oss utanför Sverige har kunnat hänga med i svängarna genom ett aktivt twittrande och med hjälp av Instagram-uppdateringarna. Det har känts som om vi var med trots det geografiska avståndet.
Denna känsla av politisk närvaro är politisk vardag i dag, även om Gudrun Schymans numera legendariska homeparties bekräftar den fysiska live-närvarons nödvändighet i vår i övrigt så högteknologiska tid.
Eftersom jag för tillfället befinner mig i Helsingfors tvingas jag dagligen konstatera vilket fantastiskt land Sverige är.
Feminism diskuteras utanför Feministiskt initiativ i flera partier. Den som ville ha mer socialism kunde rösta på Vänstern, den som ville ha grönare politik kunde välja Miljöpartiet, de mer traditionellt inriktade kunde välja Socialdemokraterna och borgerliga feminister kunde rösta på Folkpartiet.
Men det som skiljer Feministiskt initiativ från mängden är att utgångspunkten är feministisk och på den punkten har partiet utvecklats åt rätt håll.
I början fanns den lite naiva tanken om att alla feminister kunde gå samman i en koalition trots att några av oss förhåll sig skeptiskt till att vänster och höger på ett oproblematiskt sätt kunde förenas i ett parti.
Det var därför jag med viss bävan läste Feministiskt initiativs valplattform och politiska förslag inför valet. Men min oro visade sig vara obefogad. Feministiskt initiativ har mejslat fram en politisk profil som väcker respekt.
Jag är också rörd över att de kamper vi internt och externt gick igenom för ett tiotal år sedan nu formulerats till klara politiska mål som inte knyter an till borgerlig politik. Det var mitt krav från allra första början.
Sist, men inte minst: Feministiskt initiativ stod för valårets valslogan. Politik är att vilja, brukade Palme säga. Ja, sannerligen. Feministiskt initiativ skanderade ”Ut med rasisterna, in med feministerna!”.
Bättre kan det inte uttryckas.
Det är en viktig byggsten för Sveriges politiska vilja för de kommande åren. Ett varmt tack till alla aktivister som orkar engagera sig feministiskt, HBTQ-aktivistiskt och antirasistiskt.