Foto: Fanni Ohlin Dahl / TT
Debattinlägg

”Djävulsdansen stigmatiserar missbrukare”

Publicerad

MEDBEROENDE · ”Visst är det så att många i närheten av en individ med beroendeproblem och/eller en psykisk sjukdom far illa på olika sätt, samtidigt är det viktigt att påtala att alla berättelser är individuella. Det misslyckades Djävulsdansen med”, skriver Magnus Callmyr.

Om debattören

Magnus Callmyr
Socialpolitisk debattör

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Hillevi Wahl skriver på SVT Opinion att SVT:s nya programserie om närståendeproblematik kring drogberoende, Djävulsdansen, är gjord med ”värme och humor”. Det håller inte jag med om.

Seriens första avsnitt ställde anhöriga i motsatsförhållande till individer med beroendeproblem och präglades av ett konfrontativt angreppssätt där beroendepersoner skildrades på ett negativt och stigmatiserande sätt.

Det är olyckligt och något som alla berörda, anhöriga inkluderade, förlorar på.

Självfallet är det smärtsamt att ta del av Hillevi Wahls berättelse om sin psykiskt sjuka mamma. Om programmet hade handlat om hur hon hanterat de livsutmaningar som uppväxten innebar, hade jag inte haft något att invända.

Men nu kom Wahls berättelse att dels ge en förenklad och negativ bild av beroendepersonen, och dels gestalta ett fenomen som det råder vetenskaplig debatt om, det generaliserade begreppet ”medberoende”.

Den termen har använts av 12-stegsrörelsen precis som den, i än större kontrast mot vetenskapen, framgångsrikt populariserat beroende som en sjukdom i sig med egenskaper som mest härrör från myter i stället för fakta.

Djävulsdansen präglas av denna olyckliga generalisering där betoningen verkar ligga på ett motsatsförhållande präglat av ”de goda och de onda”.

I programmets inledning får vi veta att vi är vana vid att höra berättelserna ”från dem som missbrukar”, och att det nu skulle handla om ”dem som står bredvid”. Ändå ägnas stor del av programmet åt att prata om utvalda negativa sidor av beroendepersonerna.

Det underliggande budskapet om motsatsförhållandet mellan de goda och de onda förmedlas inte bara genom sättet att tala om beroendeindividen. Genom bilddramaturgin förstärks budskapet när Simons berättelse spelas upp.

Simon, som ofta visas i hel- eller halvfigur, lägger ut sin berättelse till inklippta bilder av pappan, bilder som oftast är närbilder på ansiktet, med fokus på ett par mungipor som pekar neråt.

Och mycket riktigt kom kommentaren på twitter ”Pappan ser inte snäll ut” – mission accomplished för programledare och producent?

I linje med motsatsförhållandet finns det mycket passiv aggressivitet i programmet. Inte minst står Ann Söderlund för det. Hon är noga med att påtala att Simons pappa åkt ner från piedestalen.

Det blir riktigt tydligt i samband med den så kallade konfrontationen, även det ett fenomen med rötter i 12-stegsrörelsen. Varför konfrontationen ens genomförs framkommer inte, men det är uppenbart att den ingår i temat ”de goda och de onda”.

Det brister i researchen för den här SVT-produktionen. Forskning visar att den typ av konfrontation som används är kontraproduktiv för alla parter.

Simon säger före konfrontationen att ”det ska bli skönt”. Jag är inte så säker på att det blev det. Det samtal som utspelade sig framför kameran verkar inte läkande, utan fokuserar helt på pappa Inges tidigare brister.

Såväl Simon som Inge är helt utlämnade till Ann Söderlunds passiva aggressivitet. Inge får finna sig i att bli skuldbelagd av Söderlund som går på med ”kände inte du att det var en väldigt dålig idé?”, ”känns det tungt att du inte är hans hjälte längre?” och så vidare.

Visst är det så att många i närheten av en individ med beroendeproblem och/eller en psykisk sjukdom far illa på olika sätt, samtidigt är det viktigt att påtala att alla berättelser är individuella.

Det misslyckades Djävulsdansen med eftersom programmet dels driver tesen att det finns ett generaliserat fenomen, och dels präglas av obearbetad ilska kring ”de onda”.

Konsekvensen blir att individer med beroendeproblem stigmatiseras allt mer, påförs allt mer generaliserade negativa egenskaper, vilket leder till ökade risker för ett förlängt och fördjupat utanförskap.

Det försvårar återgången till ett missbruksfritt liv, varken beroendepersonen eller dennes närstående tjänar något på det utan får i stället gemensamt dela på de förluster det innebär.

Förhoppningsvis fortsätter serien i en annan anda och berättar mer konstruktivt om hur man kan hantera närståendeproblematik.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.