Det var länge sedan väljarna vilseleddes så mycket som under 2014 års valrörelse. Det kommer att kosta – för hushållen men även för vårt förtroende för det politiska systemet i stort.
Det hela började med att Socialdemokraterna påstod sig ha lyssnat på folket och att folket inte ville ha kraftigt höjda skatter. I stället skulle bara de som tjänar mer än 60 000 kronor per månad få högre skatt.
På företagssidan skulle skatterna också höjas – men nästan bara för att anställa ungdomar. Pensionärerna skulle till och med få lägre skatt.
Nu ser vi vad de planerade. Skatten på arbete höjs för över en miljon löntagare. Vidareutbildade sjuksköterskor, ingenjörer och andra vanliga löntagare tvingas avstå från minst 1 700 kronor av sin lön.
Dessutom ska ytterligare 72 000 personer tvingas betala statlig inkomstskatt.
Inte bara ungdomar ska bli dyrare att anställa. Även de äldre personer som har valt att förbättra sin pension genom arbete ska beskattas högre. Det berör cirka 160 000 personer.
Och löftet om lägre skatt för alla pensionärer gäller efter valet bara för de som har en pension under 20 000 kronor per månad. Istället väntar högre skatt för de som på sin pension även betalar statlig inkomstskatt.
Tyvärr talar mycket för att mer är att vänta. Eller som Per Bolund (MP) klargjorde i DN ”Det här är de skatter vi kunnat komma överens om för 2015. Sedan kommer det mer”.
Under nästa år får företag, löntagare och pensionärer betala för skattehöjningar som hemlighölls under valrörelsen. Samtidigt förbereds fler skattesmällar.
Detta är problematiskt av flera skäl. För det första försämrar orimliga skatter ekonomin och våra drivkrafter. På så sätt är höga skatter på arbete och kapital inte annorlunda från skatter på tobak och alkohol. I båda fallen minskar efterfrågan eller så skapas alternativa marknader utanför det lagligas ramverk.
Visst kan skatter ha positiva sidor. Gemensamma resurser kan användas för att stärka Sveriges konkurrenskraft över tid. En gemensamt finansierad skola kan utjämna livschanser och göra klassresor möjliga. Högre skatter måste därför vägas mot syftet och mot hur de påverkar våra drivkrafter.
I det perspektivet är löftesbrotten extra anmärkningsvärda. Den försämrade hushållsbudget som vi nu får lära oss att hantera syftar inte till att stärka landet. Istället handlar det om att återuppbygga skadliga bidragsnivåer och att regeringen behöver få stöd av Jonas Sjöstedt.
Likställda inkomster sätts före tillväxt och därmed ökat välstånd för alla.
För det andra är regeringens löftessvek ett demokratiskt problem. När politiker mörkar sina avsikter ökar misstroendet mot beslutsfattare och viljan att vara aktiva samhällsmedborgare. Allt får sig en törn – och att hela civilsamhället kan påverkas negativt.
För det tredje väcker löftesbrotten nya frågetecken. Om löftet att inte höja skatten på relativt vanliga inkomster inte följs, hur blir det då med löftet om att inte återinföra fastighetsskatten eller förmögenhetsskatten?
Det pris vi får betala kan bli mycket högre än vad som inom kort syns i våra plånböcker.