Johan, jag läste vad du skrev i din debattartikel på SVT Opinion.
Jag har aldrig ångrat att jag gick med i facket den där dagen för ett antal år sedan. Det var inte särskilt många andra med då och en del kollegor tyckte dessutom att det här med facket var dåligt.
De var inte med i facket. Det var det där med sossarna. Och att facket borde kämpa lite hårdare. Fixa lite högre löner, lite längre semester och gärna mer i övertidsersättning också. För att inte tala om fasta jobb, rätt till heltid och inflytande.
Jag påmindes om dem när jag läste din text, Johan.
Under åren har jag träffat många som du. Som inte är medlemmar, som inte hjälper till att göra saker bättre utan hellre pekar finger åt de som gör det.
Som pratar om den svenska modellen, om fackföreningsrörelsen och om maktbalansen på arbetsmarknaden från något slags verklighetsfrånvänt ovanifrån-perspektiv. Som beskriver hur de gärna agerar arbetsgivarens högra hand i att pressa sina unga kollegor till att springa fortare, stämpla ut tidigare och vara flexibla moderna daglönare med riktigt låga anställningsgrader.
Som gått på arbetsgivarnas snack och ser en tillslängd titel som rättfärdigande för att behandla sina kollegor mindre som kollegor och mer som ett nödvändigt ont i produktionsledet.
Precis som du beskriver att du gjort. För det var ju det där med sossarna. Eller nåt. Och nu stoltserar du med det.
Jag beklagar att vi inte var attraktiva nog för dig. Det är helt frivilligt att tillhöra fackförbund och du valde att stå utanför.Det är okej. Du klarade dig säkert bättre själv. Helt ärligt låter det dock inte riktigt så i din text.
Men för de av dina före detta kollegor i branschen som vi kämpat sida vid sida med för fasta anställningar, högre löner och schysta villkor är facket viktigt.
För dem är de fackliga medlemskapen helt avgörande i kampen för att ta tillbaka makt och inflytande på jobbet och kräva att inte bli behandlade som kött på marknaden utan som värdiga arbetare på arbetsmarknaden.
För det är just det, Johan, det är just det vi kämpar för tillsammans. Ja – inte du då. Men vi. I facket.
Vi tecknar kollektivavtal, förhandlar upp löner och villkor, försöker se till att lagar följs, att folk behandlas som folk och att ungdomar inte görs till vinstmaximerande boskap.
Vi kämpar emot otrygga anställningar och försöker samtidigt utbilda ungdomar i vad de har för rättigheter i arbetslivet. Att de är värda bättre. Och att de inte varken ska eller behöver ta sådan skit som arbetsgivarna ofta utsätter dem för.
Det är alltid uppfriskande med idédebatt om hur fackföreningsrörelsen kan utvecklas. Den ska vi ta till exempel på Hotell- och restaurangfackets kongress nästa vecka, där demokratiskt valda medlemmar ska bestämma vad som ska göras, hur det ska göras och i vilka eventuella samarbetsformer det ska göras.
Det är där beslut om facklig-politisk samverkan med Socialdemokraterna tas, baserat på att facket inte stiftar lagar och att det helt enkelt behövs en stabil politisk part för att fixa de saker du verkar ha störst problem med – avsaknaden av rätt till heltid och fasta jobb.
Under tiden fortsätter arbetsgivarna att ropa efter mer flexibilisering, mer otrygghet och mer vinst. Bakom dem står högern och hejar på i näringslivspolitisk samverkan. Och där står nog du också Johan, tämligen vilsen.
Jag ska använda din text som exempel på varför det är så viktigt att organisera sig nästa gång vi värvar medlemmar på McDonald's, eller var som helst för den delen.
Och om du någon gång skulle hitta rätt och vilja vara med och förändra branschen, villkoren och ungdomarnas vardag på riktigt – då är du välkommen in i vår förening.
Som, förresten, bara blir större och större.