Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Gubb Jan Stigson på pass vid Hålmyra nära Hiselens fäbod norr om Öje 16 oktober 2014. Foto: Gubb Per Stigson.

”Rätt att återinföra vargjakt”

VARGJAKT · ”Om jag nu skulle få barnbarn skulle jag aldrig våga låta dem springa där lika fritt som jag gjorde. Förklaringen är självklar. Varg”, skriver Gubb Jan Stigson.

Jag är en av dem som haft förmån att stöta på varg i full frihet.

Under jakt för ett par år sedan kom två vargar så nära som armlängds avstånd innan vi upptäckte varandra. De vände, gjorde en lov runt passet, visade ett ögonblick upp hela bredsidan mot mig – och travade sedan lugnt iväg.

En mäktig upplevelse. Exklusivt. Sen vargarna försvunnit var det inte lika roligt.

Det gällde att snabbt informera jaktkamraterna om vad som just hänt. Se till att hundföraren fick hunden i band innan den stötte på vargarna. Några ängsliga minuter passerade innan vår vitpälsade jaktkamrat var i säkerhet.

Så var jakten slut. Det skulle inte bli något högvärdigt, ekologiskt kött den gången. Var sekunderna med vargarna värt det?

Jag är praktiskt taget född in i jakten. Där jag föddes var – och är – jakten en del av självhushållet. I byar med några hundra innevånare finns sällan högavlönade jobb.

Däremot finns jakt, fiske bär och möjlighet till egen odling som extra resurs för den som vill. Det här är dessutom nyttigt. Giftfritt. Och ger motion att skaffa.

Älgköttet har alltid varit basen i mitt hushåll. Den första fasta föda mina barn ätit har varit rivet älgkött mosat i smör och mandelpotatis. Jag hoppas kunna ge även eventuella barnbarn lika sunda matvanor.

Men 33 skjutna älgar av 34 jägare 1988 har blivit sju skjuta av 24 man i år. 70-80 kilo kött har blivit 28.

Jaja, jag hör invändningarna. Att jag är patetisk. Att jag bara vill fylla boxen. Byns jaktmarker är till ytan ungefär som ett halvt vargrevir uppskattas vara. I år sköt två lag 16 älgar. Ett vargrevir äter på ett år ungefär 120.

Dessutom drabbas inte landsorten av vargen bara genom tomma frysboxar. I min hemby bor knappt 200 personer. Människor som kämpar för att hålla liv i byn. Som kooperativt driver affär, hemstjänst, vandrarhem och krog. Butiken är ständigt hotad.

I år var vi 50 jägare. För tio år sedan var vi 60. Grovt räknat är en tredjedel bybor. Nästa tredjedel är som jag födda där med gård, mark, syskon eller föräldrar kvar. Sista tredjedelen är en blandning av mågar, svågrar, nya markägare eller bekanta som av olika skäl kommit med.

Det här betyder att byn ökar med ungefär 40 personer till jakten. Folk som handlar i affären, badar i bastun och i några fall bor i vandrarhemmet. Några har dessutom köpt hus eller fäbod och söker sig till byn också andra tider, tack vare jakten.

Är det här svårt att förstå? Är det några andra än befolkningen i landsortsbyar som man begär att ska göra liknande uppoffringar?

Sen finns då de som är rädda för djuret varg. Helt enkelt för att bli bitna. Några år innan jag fick dem på passet togs en dvärgpudel av en varg i en fäbod bara några kilometer därifrån. I Malung gjordes samma höst hundratalet iakttagelser av varg i tätorten, någon uppe på en altan.

Är det löjligt att då inte vilja ställa barnvagnen med sin sovande baby på den altanen? Vem kan garantera att just den vargen inte bär sig åt som de i Kolmården?

Min barndoms somrar tillbringade jag på fäbodvallen. Mamma skötte farmors och farfars kor och jag sprang fritt innanför allmänningens yttre gärdsgård. Det här präglade mig för livet i positivast möjliga mening.

Om jag nu skulle få barnbarn skulle jag aldrig våga låta dem springa där lika fritt som jag gjorde. Förklaringen är självklar. Varg.

Jag är fullt medveten om att risken att något skulle hända är närmast försumbar. Men den finns. Och den har tillkommit sedan jag var barn. Och jag låter mig hellre förlöjligas än tar den risken.

Jag är tacksam över mitt möte med de båda vargarna. Jag har samtidigt olägenhet av att vargar finns och förökar sig.

Jag upprörs också av de demokratiska bristerna i problematiken. Därför är det rätt att återinföra vargjakt.

Och hålla stammen nere.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.