I dag är det Fars dag.

Är det egentligen något att fira? Behövs vi pappor när vår roll inte är att vara krigare, jägare eller familjeförsörjare? Klarar sig barn lika bra utan en engagerad och närvarande pappa?

Är vi bara en biologisk nödvändighet vid befruktningen men sedan helt överfödiga? Räcker det med att vi donerar vår sperma i en pappersmugg och sedan bara försvinner ur barnens liv?

Vi behövs visserligen för att ta ut en större del av föräldradagarna. Men inte för barnens skull. Utan framförallt för att mamma ska kunna göra karriär.

Vi män behövs inte heller längre som manliga förebilder i förskolan. Trots att många barn i dag växer upp med en ensam mamma.

Män i förskolan förstärker bara de gamla stereotypa könsrollerna om de busar och leker livliga lekar med pojkarna.

En vän till mig vars pappa försvann och sedan aldrig hört av sig beskrev sin upplevelse så här: ”Att växa upp utan en pappa är som att ständigt gå omkring med en fråga som aldrig får ett svar. Att ständigt bära en ekande tomhet som man inte vet kan fyllas. Mycket av mitt eget sökande efter kickar och gränser bottnade i saknaden efter en trygg punkt – en pappa.”

Är hans upplevelse unik? Anna Zarkadi, docent vid Uppsala universitet har i samarbete med Folkhälsomyndigheten publicerat rapporten ”Fäders betydelse för barn och ungdomars hälsa, utveckling och välbefinnande”.

Den visar att barn till engagerade pappor både har bättre psykisk hälsa och bättre social anpassning. Flickorna drabbas av färre depressioner. Pojkarna röker mindre, är mindre utagerande och kriminella.

Barnen lyckas också bättre i skolan, har bättre social kompetens och fler vänner. Om de växer upp i barnfattigdom hamnar de inte lika ofta i utanförskap.

Flickor som vuxit upp utan en närvarande pappa är också rädda för att binda sig och gå in i kärleksrelationer. De vill inte bli svikna och övergivna ännu en gång.

De är inte heller lika kvalitetsmedvetna vid val av män. De stannar också längre kvar i destruktiva relationer.

Vi pappor har en unik roll i våra barns liv och kan inte utan vidare ersättas av mammor. Många ensamstående mammor är verkligen vardagshjältar. Men de kan inte vara manliga förebilder och konkurrera med alla negativa, stereotypa manliga förebilder. Pappor och mammor umgås med sina barn på olika sätt.

Pappor leker mer livliga och utmanande lekar, pratar mer vuxenspråk, ställer större krav och har högre förväntningar på barnen. Därför säger många kvinnliga företagsledare samma sak som Mona Sahlin sa i en TV intervju.

Att de blivit så framgångsrika beror bland annat på att de haft en pappa som uppmuntrat dem, haft höga förväntningar och peppat dem att våga ta risker.

Det räcker inte att införa ytterligare en eller ett flera pappmånader i föräldraförsäkringen. Vi behöver en nationell satsning för att få alla män att vara stolta över att de är män och inse hur viktiga de är för sina barn.

I synnerhet som vi enligt Åsa Romsons tal i Almedalen är orsaken till de flesta av de problem vi har i samhället.

Våra barn behöver pappor som inte sitter fast i gamla könsroller och bara rensar avloppet och bygger uteplatser medan mamma tar hand om barnen. Våra barn behöver närvarande, engagerade pappor som också byter blöjor, tröstar barnen när de är ledsna och inte skäms för att gråta.

Riktiga män är inte de som förfört och haft sex med en massa kvinnor utan de som bryr sig om sina barn.