Vi har ett stort problem i Uppsala moské. Det blir inte bättre av att personer som öppet flirtar med rasister och vid upprepade tillfällen öppet uttrycker sig islamofobiskt kidnappar vår kritik. Istället för att lägga all vår kraft på att få till en förändring tvingas vi nu kriga på två fronter.

Det är bara att erkänna. Situationen för kvinnor i Uppsala Moské är katastrofal. En kvinnoförnedrande och kvinnohatisk kultur råder bland gubbarna i styrelsen.

Styrelsen i moskén domineras av kulturellt betingade individer som har åsikten att ”våra kvinnor” ska hållas hemma. Inte en enda kvinna har någonsin suttit i styrelsen i Uppsala moské.

Hur mycket styrelsen än hittar på lögner om att ”det inom islam finns principer” som förbjuder kvinnor att ha tillträde till moskén, så är faktum detsamma.

Moskén erhåller statsbidrag. Om moskén har något som helst intresse av att behålla det så bör man ändra sin strategi.

Ett förslag är att faktiskt gå tillbaka till vad koranen och haditherna säger om att förbjuda kvinnorna från tillträde till moskén.

Sedan denna konflikt offentliggjordes har vi kvinnor i den grupp som träffas på söndagar utsatts för fruktansvärda baktalningskampanjer. De har handlat om alltifrån att vår föreläsningsledare är en lösaktig kvinna som inte förtjänar vistas i moskén, till att kvinnogruppen är ute efter att stänga moskén.

Man har hotat att förbjuda oss från att komma till moskén och spridit rykten om att kvinnorna vill ta över moskén helt och hållet och leda männen i bön.

Det har förekommit hot om att vi ska brinna i helvetet och rekommendationer om andeutdrivning av de andar som tagit våra feministiska hjärnor i besittning har framförts.

Uppsala moské har tre ingångar. En kvinnoingång, en ingång för män och en huvudingång. Huvudingången är en gemensam ingång. Moskén har en bönesal för män, en bönesal för kvinnor och ett stort bibliotek som används som undervisningsrum.

Enligt hittepåregler från styrelser i Uppsala moské är det emot ”principer inom islam” att kvinnor vistas i biblioteket.

Det finns bara ett problem, eller ja, många problem. Det verkar vara helt ok att ta emot studiebesök (med både män och kvinnor i rummet). Det verkar vara okej för männen att spatsera in i kvinnoavdelningarna. Hittepåreglerna gäller alltså bara muslimska kvinnor.

Trots upprepade lusläsningar av koranen har vi inte kunnat finna något i stil med ”muslimska-kvinnor-skall-icke-vistas-i-moskeer-men-ickemuslimska-kvinnor-är-mer-än-välkomna-att-gulligulla-i-mosken”.

Så varför blir vi så upprörda över Bahareh Anderssons debattartikel på SVT Opinion?

Bahareh Anderssons flirt med Ingrid Carlqvist och Tryckfrihetssällskapet är inte glömt. Att Bahareh Andersson plockat bort inlägg från sin blogg där hon motiverar sin vurm för Tryckfrihetssällskapet förändrar ingenting, då hon aldrig tagit avstånd från islamofobi på ett seriöst sätt utan ständigt återkommit till den högerpopulistiska tonen.

Bahareh Andersson har i olika medier publicerat närmare 60 texter och uttalanden med tydlig antimuslimsk hållning som röd tråd. Texter som ökar misstänksamheten och föraktet mot muslimer.

Hennes påstående om alla dessa förtryckande moskéer är inget annat än ren och skär lögn. Sedan vår kritik offentliggjordes har vi blivit erbjudna att hålla till i moskéer i hela Sverige, från Umeå till Malmö.

Stödet vi fått varje söndag genom att muslimska män dykt upp till Uppsala moské för att se till att vi kvinnor inte låses ut och att vi tryggt ska kunna hålla våra föreläsningar har varit överväldigande.

Vi har fått samtal från imamer över hela landet som hejar på oss, stöttar oss och uppmuntrar vår kamp.

Vi tillåter inte debattörer som Bahareh Andersson plocka poäng på vår bekostnad. Detta är inte hennes kamp.

Vår kamp är inte mot islam, den är inte mot muslimer, inte mot moskéer, inte mot alla moskestyrelser i Sverige, inte mot muslimska män.

Vår kamp är mot styrelsen i Uppsala moské. Basta.