Förra veckan var det den internationella funktionshinderdagen. Det kan vi vara glada för att det uppmärksammades. Och några dagar innan dess var det precis 20 år sedan vi fick LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshinder.
Det var dåvarande socialminister Bengt Westerberg (FP) som såg till att den lagen trädde i kraft, och för det kommer jag att vara Bengt Westerberg och det dåvarande Folkpartiet evigt tacksam.
Men det är likväl inte en borgerlig reform. Lagförslaget skrevs nämligen under en socialdemokratisk regering, redan under statsminister Olof Palmes tid på åttiotalet.
Bengt Lindqvist arbetade då på Socialdepartementet som statsråd, som familje- och handikappminister mellan åren 1985 till 1991. Men man glömde en grupp, nämligen barnperspektivet.
LSS ska dock inte ses som en vårdreform, den ska ses som en jämställdhets- och frihetsreform. Den största i modern tid.
Personliga assistenter är inte heller jourhavande kompisar. Utan de är till för att en människa med ett fysiskt funktionshinder ska kunna få leva sitt liv så ”normalt” som möjligt.
Jag började söka jobb i början av nittiotalet. Då fick man som funktionshindrad arbetssökande söka jobb genom Arbetsmarknadsinstitutet AMI. En instans som fungerade som en arbetsförmedling för människor med funktionsnedsättning.
Och även om jag hade otur med bemötandet från denna instans, så fanns det en expertis på just det området, funktionshinder och arbete.
Men efter åtta år med den borgerliga regeringen, så finns inte Arbetsmarknadsinstitutet kvar längre tyvärr. På så sätt osynliggörs människor med funktionsnedsättning ännu mer. Och vi får ännu svårare att komma ut i arbetslivet på riktigt.
Den förra regeringen såg också mellan fingrarna när det gäller Försäkringskassans neddragningar på personliga assistenter och assistanstimmar.
Jag känner väldigt många människor som har blivit av med sina assistenter. När det händer, så kan vi inte jobba. Vi kan inte leva. Vi kan bara överleva. Och dessa människor hamnar i riktigt, verkligt utanförskap!
Det var väl det som den förra regeringen svor på att motverka? Men man glömmer alltid oss med funktionshinder. Jag har haft turen att kunna jobba och att få jobba med det jag vill.
Men om man hela tiden ses som ett problem och inte har ett jobb eller får ett, så försämras också livskvaliteten för individen. Kanske ännu mer om man har någon form av funktionsnedsättning.
Jag har tur också med att min funktionsnedsättning syns! Det är mycket värre för de människor som har en funktionsnedsättning som inte syns.
Vänsterpartiet har under väldigt många år pratat om tillgänglighet för alla, och att otillgänglighet ska klassas som diskriminering.
Det gör Vänsterpartiet, för vi tror på allas lika värde. Jag kan ge ett par exempel på hur jag tycker man ska bemöta en person som söker jobb som har ett synligt eller osynligt funktionshinder.
- Lyssna på personen ifråga. Vi vet själva att vi har begränsningar. Det behöver inte folk säga till oss hela tiden.
- Förbättra LSS, så att det inkluderar arbetslivet. Och sluta med att dra in personliga assistenter för vanligt hederligt folk.
- Se till att tillgängligheten för alla tas på allvar. För samhället är till för alla medborgare!
För skillnaden mellan till exempel folkpartiledaren Jan Björklund och mig själv, är egentligen inte så stor som man skulle kunna tro. Skillnaden är bara en sekund, eller en millimeter.
Jan Björklund kan när som helst, var som helst, hamna i min situation. Men jag kan aldrig hamna i hans. Det har Vänsterpartiet förstått!
År 1994 hade jag turen att få börja på Backa teater i Göteborg. Jag fick först 16 veckors praktikplats från Arbetsmarknadsinstitutet, som någon sorts kompromiss, i väntan på att de skulle hitta något mer ”riktigt” jobb till mig. Det vill säga bakom en dator på ett kontor, eftersom det ses som lättast att ordna.
Det är ingen som riktigt vet vad jag gjorde på Backa Teater. Jag läste väldigt mycket manus, jag såg väldigt många föreställningar och jag satt med på nästan alla repetitioner. På så sätt lärde jag mig teater, på så sätt blev jag autodidakt.
Regissören Eva Bergman som då var konstnärlig ledare för Backa teater, fick en gång frågan: Om det i själva verket inte var så att jag var i vägen på Backa Teater?
På den frågan svarade Eva: ”Nej, Jesper Odelberg är inte i vägen på denna teater! Jesper Odelberg är en tillgång för Backa Teater”. Sedan vände hon sig till mig och sa: ”Backa Teater är möjligheternas hus, det är bara att bjuda upp!”
Tänk om alla hade sett på funktionshindrade på det sättet, som Eva såg mig.
Då hade det inte varit eller funnits några problem. Det är min dröm.