Det otänkbara händer alltid. Få trodde att ett nyval verkligen skulle bli en realitet. Nu är vi där.
Nyval är ytterst ovanliga i Sverige. Vi har liten erfarenhet vad de verkligen leder till. Innebär de lösning eller återvändsgränd?
Vem som bär ansvaret för den uppkomna situationen spekuleras det friskt om, alla skyller på alla. Något självklart svar finns naturligtvis inte, såvida
man inte ger det enklaste och samtidigt meningslösa svaret – väljarna!
Men vår författning och demokratiska tradition är faktiskt klar: Det är den som bildar regering som har det konstitutionella ansvaret och styra riket
och göra det med stöd eller åtminstone acceptans av den folkvalda riksdagen.
Om man tagit fan i båten får man ro honom i land.
Annars kan man avstå från att bilda regering.
Om man inte har majoritet får man manövrera så att man inte stöter bort dem i parlamentet som behövs när man skall utöva regeringsmakten. Detta gäller alla partier eller regeringskoalitioner.
Detta är naturligtvis inte lätt, men det måste man inse redan när man lägger fast regeringspolitiken och avger regeringsförklaring. Att skylla på den opposition som står utanför regeringsmakten håller inte.
Det kan man möjligen göra vid krig, krigsfara eller svår ekonomisk kris. Inget av detta går att åberopa idag.
Därför är griniga beskyllningar om vems felet är, till det kommande nyvalet inte särskilt meningsfulla.
Frågan borde istället vara hur vi skall hantera det som mycket väl kan vara läget efter nyvalet den 22 mars 2015 – nämligen status quo.
Då kommer sanningens minut – antingen koalition med något eller några allianspartier eller samarbete i någon form med Sverigedemokraterna.
Det sistnämnda har kategoriskt avvisats från båda sidor. Vi får se hur länge det håller. Det önskvärda är inte alltid det möjliga. Sverigedemokraterna spelar högt idag. En valframgång för dem den 22 mars är möjlig.
Nu är det – om man verkligen vill – inte särskilt svårt att marginalisera Sverigedemokraterna. En bred koalition mellan socialdemokraterna och alliansen skulle kunna förändra det politiska landskapet i Sverige.
Troligen skulle detta innebära att Sverigedemokraterna kunde ytterligare profilera sig som ett utpräglat oppositionsparti, men det skulle inte påverka det parlamentariska läget.
Men en bred koalition innebär att frågor som är omöjliga att acceptera för ingående partier läggs på is eller förpassas till partiprogrammen.
Hade Stefan Lövén haft en sådan inriktning redan från början hade det funnits helt andra öppningar för åtminstone en inledande budgetuppgörelse.
Politik är det möjligas konst. Regeringskriser har vi haft förr. Låt oss hålla huvudet kallt och undvika ord som kaos och domedagsprofetior.
Det svenska politiska systemet är robust nog att tåla ett nyval med återföljande regeringsbildning. Om bara viljan finns.
Jag hoppas att socialdemokraterna och alliansen tar ett initiativ till att skapa en ny politisk ordning – det vill säga en övergripande koalition.