”Karl-Bertil Jonssons ömma moder fick något religiöst i blicken, ty denna saga utspelar sig på den tid då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.”
Tage Danielssons ord om familjen som älskar sin son som han är sammanfattar julen; tiden då vi firar vi två andra rebelliska kids: Lucia och Jesus.De har mer gemensamt än att vara upphovet till skumtomtar, SMS-lån samt vinglögg och körsång före åtta på morgonen.
De var nämligen barn som valde att leva, för sin tid, icketraditionella kärleksliv. Och var ändå högt älskade av sina föräldrar.
Lucias mamma ville gifta bort dottern i ett arrangemangsäktenskap. Men dottern blidkade sin stränga moder och slapp gifta sej med en lokal pizzabagare.
Jesus föddes efter mammans fling med en förmodat änglavacker man. Han växer sen upp med två andra pappor, Josef och Gud i en av de vackraste polyamorösa berättelser jag känner till.
Och alla älskar det knepiga barnet villkorslöst trots att han ägnar livet åt att, tillsammans med dussinet andra ogifta män, krama sej igenom mellanöstern med sitt kärleksbudskap. Alltså borde julen handla om att hylla kärleken.
Men för många hbtq-personer som flytt(at) hemifrån blir julens hemvändande en midvintermörk historia. Pontus var min första riktiga pojkvän. Han var vacker som Gabriel, klok som Jesus och lika bra på att baka som Karl Bertil ömma moder.
När vår första jul tillsammans närmade sej fick hans föräldrar reda på att han fyllts av den heliga nåden; att han blivit förälskad. I mej.
Och första advent lät de Pontus förstå att han inte längre var välkommen hemma. Nånsin mer.
Min egen ömma moder är en mycket klok kvinna, och levde omedelbart upp till de ord hon yttrade den dag jag kom ut; ”när du får en pojkvän kommer han att vara som en son i huset”.
Men Pontus är inte ensam. Långt ifrån. Och det är inte alla förunnat att ha en ängel till mamma. Många har riktiga ragator, som heller vill att barnen ljuger om sina liv, än att berätta om kärleken i desamma.
Om kärleken handlar om såna som mej vill säga.
Julens hemvändande till pojk- och flickrummen blir en resa tillbaka till den oupplysta forntiden, och för att upprätthålla julefriden axlar de bördan av att leverera ett absurt julspel; det som heterofil.
Dessvärre förekommer detta överallt, när samhället tillåts fistas av sömniga politiska och ortodoxt religiösa normer som dränker varje uns av äkthet i grönkålsavkoksdoftande normativitet.
Vindar, som blåser åt alla möjliga håll, som vill förneka människor möjligheten att leva jämställt i de kärleksrelationer som de själva önskar. Och i krubbans centrum står ett barn som inte är villkorslöst älskad. Inte så länge det älskar.
Min man Anders och jag öppnar alltid vårt hem på julafton för de som har det som Pontus, för ingen människa ska behöva blåsa ut ljusen på julaftonskväll med samma anda som tidigare på kvällen förnekat sig själv.
Det om något borde Jesus ha lärt världen.
Vi har alla en möjlighet att vara en del av detta evangelium, genom att alltid bemöta iskariotska fördömande av kärlek när vi hör dem. Genom att högljutt hylla kärleken, hur den än ser ut.
Samt med en dåres envishet tala om för oss själva och varandra att störst av allt är kärleken.
Ska det verkligen vara så förbannat svårt att förstå?