Alliansen tillsatte 2011 den så kallade Litteraturutredningen med uppgift att bland annat analysera tidskriftsmarknadens utveckling över tid och särskilt de ”ekonomiska villkoren för utgivare av mindre tidskrifter” det vill säga kulturtidskrifterna.
Betänkandet kom hösten 2012 (SOU 2012:65). Samtidigt som vi konstaterade att dessa fyller en synnerligen viktig roll, fann vi att de lever under ekonomiskt mycket knappa villkor.
Vi kom även fram till att mångfalden på tidskriftsmarknaden i hög grad bärs upp av just dessa tidskrifter, som nästan uteslutande befinner sig utanför den superkommersiella marknaden, som tidningen Se och hör, Svensk Damtidning med mera.
Utrymmet för fördjupning är större i kulturtidskrifterna än de flesta dagstidningar och kultursidornas fokus på nöjesbevakning har gjort dem allt viktigare för kritik och essäistik.
De bevakar också med stort engagemang vida intresseområden. Vi fann att många av dessa, trots omfattande ideella insatser, var helt beroende av det stöd som Statens kulturråd fördelar.
Det kanske kan verka förvånande med tanke på det ytterst ringa bidrag som beviljas, men man skall då förstå den snäva ekonomiska verklighet men lever under.
Alla statliga utredningar har krav på sig att de förslag som presenteras skall befinna sig inom ”befintliga” ekonomiska ramar.
Trots detta och genom försiktiga omprioriteringar föreslog vi – i motsats till vad kulturutskottet nu kommer fram till – en förstärkning av tidskriftsstödet med två miljoner.
Vår avsikt var att fästa uppmärksamhet på artikelförfattarnas ofta blygsamma arvodering. Stödet hade också i praktiken legat oförändrat sedan 1993, cirka 20 miljoner och fördelats till drygt 100 tidskrifter.
Vi ansåg naturligtvis också att kulturtidskrifterna skulle beakta de möjligheter som tekniken numera medger för publicering och distribution, men såg även att dessa var begränsade för publikationer av detta slag.
Så här i efterhand kan vi konstatera att Alliansen uppenbart inte velat lyssna till våra förslag eller ta del av de argument den utredning de själva tillsatt kommit fram till.
Vi ägnade drygt 34 sidor åt att analysera kulturtidskrifternas ställning – förmodligen den grundligaste analys som gjorts av branschen sedan förra litteraturutredningen 1997 – men en analys som kulturutskottet uppenbarligen vare sig läst eller tagit intryck av.
Det behöver man naturligtvis inte göra, men det är sorgligt att se och nonchalant av förhoppningsvis kunniga utskottsledamöter, att för det första inte ens bevärdiga sin egen utredning med en kommentar.
För det andra tydligen inte alls vara medvetna om vilka konsekvenser ett dylikt beslut om så radikala nedskärningar för med sig.
Utskottet hade alla möjligheter att med ringa ansträngning sätta sig in i frågan – 34 sidor utredningsmaterial – men tydligen inte orkat med detta.
Med det angivna radikala utskottsförslaget kommer flertalet kulturtidskrifter utan tvekan att upphöra att existera.
Sverige blir definitivt fattigare.