Debatten inom vänsterrörelsen om att intersektionellt medvetna aktivister ”förgiftar debatten” med ”identitetspolitik” har varit en het potatis på kultur-och opinionssidor under hösten.
Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, menar att solidaritet, vilket enligt kulturchefen bedrivs inom den marxistiska klasskampen, är överlägset det hon kallar ”identitetspolitik” vars rätta namn är intersektionalitet.
För att det inte ska uppstå ytterligare missförstånd vill jag lite kort gå igenom vad denna analys innebär.
Intersektionalitet är ett feministiskt hjälpmedel som analyserar hur mönster av makt samverkar i samhället. Begreppet kom till under slutet av 1980-talet genom Kimberlé Crenshaw, aktivist inom black feminism-rörelsen i USA.
Eftersom genusforskningen, vid tidpunkten, bara såg till maktförhållandet mellan ”kvinnor” och ”män” menade Crenshaw att faktorer som till exempel hudfärg, sexualitet och klass är minst lika viktiga att ta hänsyn till.
Med egna ord skulle jag förklara det som att allt förtryck springer ur normbilden av människan som en vit, heterosexuell, ciskönad, rik man med vanligt förekommande funktionsuppsättning.
Det går alltså inte att bara ta hänsyn till ett förtryck som pågår. Eftersom all diskriminering hänger samman behöver vi jobba på flera nivåer samtidigt.
Genom intersektionell analys blir det tydligt att alla är tilldelade en roll i strukturen som förtrycker. Jag är vit och transkvinna, till exempel. Min hudfärg ger mig sociala fördelar samtidigt som min transidentitet rankar mig lågt på den sociala hierarkistegen.
Var i privilegie-karusellen befinner du dig?
Åsa Linderborgs debatt har gått ut på att ge den intersektionella analysen ofördelaktigt rykte. Aktivister beskylls för att bedriva en egoistisk kamp för rätten till den egna identiteten i avsaknad av solidaritet.
Om vi vill göra skillnad ska vi i stället sälla oss till den marxistiska klasskampen vilken ser till helheten och lägger skulden på de ”verkliga förtryckarna”, enligt Linderborg.
Det är ett mycket märkligt resonemang som får mig att ifrågasätta om Aftonbladets kulturchef verkligen satt sig in i vad analysmetoden går ut på.
Linderborg verkar inte vara på det klara med att intersektionalitet är ett politiskt verktyg som utvecklats under närmare 30 år och i dag är ett avgörande hjälpmedel för vänsteraktivister, feminister, antirasister, queer-. trans- och funkisaktivister som vill kämpa sida vid sida, världen över.
Den allt mer synliga transrörelsen har blivit extra ifrågasatt, bland annat för att ta upp plats på feministers bekostnad. Vår kamp anses beröra ett försvinnande litet antal personer.
Det stämmer inte.
Var 16:e människa på jordens yta är transperson av något slag och transfeminismen syftar till att lösa upp de felaktiga samhällsattityderna om att det bara finns två kön, vilket patriarkatet hämtar energi till förtrycket ifrån.
Linderborgs inställning till transpersoner bekräftar förtrycket vi dagligen utsätts för. I stället för att ifrågasätta – lyssna på oss med levda erfarenheter av transfobi.
Det är hög tid för den traditionella vänstern att utöva självrannsakan.
En frihetsrörelse, som utger sig för att bekämpa strukturellt förtryck, dömer ut sig själv till gårdagens färskvara om den inte intresserar sig för vilka den lämnar utanför.
Utan ett självkritiskt förhållningssätt till den egna rörelsen reproduceras just de rasistiska, kvinnoföraktande, hbtq-och funkofobiska strukturerna som finns överallt i samhället.
Varenda kotte på planeten behöver förstå att vi alla är genomsyrade av rasistiska värderingar, eftersom vi ännu inte gjort upp med arvet från vår fascistiska historia.
Det är därför SD lyckats växa till att bli Sveriges tredje största parti.