Jag hittade en för mig ny särskrivning häromdagen: ”Gå alltid lätt packad i fjällen”.

Kul, tyckte jag, och kände ett litet leende inom mig. Det är ju den effekt de kan ha, att antyda absurditeter i vardagen. Och någon gång, innan de blev utnötta, har vi väl reagerat just så på den långa raden vanliga särskrivningar som ofta visas fram – skum tomte, sjuk sköterska, kassa apparater, lever pastejen, paj ost – ja, ni vet.

Jag har umgåtts med särskrivningar och upprördheten kring dem i många år. Som producent och programledare för Språket i P1 har jag läst många tusen brev från lyssnare som valt ut särskrivningar till sin favoritspråkfråga.

För drygt tio år sedan, när jag upplevde att känslorna kring särskrivningar var som starkast, fick vi över 6000 svar på frågan ”vilken är den viktigaste språkfrågan i dag?”.

Särskrivningar hamnade på första plats. (Nummer två blev engelskans inflytande i svenskan.)

Varför, kan man fråga sig, väcker just särskrivningar fortfarande så starka känslor?

Jag kan se flera skäl och ett är att felet är ganska lätt att identifiera. Den som upptäcker det behöver inte vara så väldigt mycket mera språkmedveten än den som begår det och det leder till en demokratisk upprördhet. Så skönt att vi alla (nästan alla) kan vara överens om en sak!

Ett annat skäl skulle kunna vara att särskrivningsmotståndarna har stöd av en samlad skara språkvårdare och språkvetare. Särskrivningar ÄR ett brott mot svenskans regelverk, det är inte så vi bildar ord i vårt språk, säger de, och tillägger gärna ett ”socialt skäl” för att undvika dem: den som särskriver i till exempel en jobbansökan riskerar att dölja sina övriga meriter.

Så visst finns det skäl för landets alla lärare att inte ge upp – elever som lär sig hur svenska språket skrivs är bättre rustade. Det är precis som Zandra Flygh skriver på SVT Opinion – kunskapsklyftor är egentligen inget att skratta åt.

Men kanske kan man skilja på skratt och skratt.

Skrattar man åt ”lätt packad i fjällen” hör jag ingen elakhet, snarare munterhet i vardagen.

Däremot finns det ett skratt över särskrivningar som ger mig stort obehag: det är när man använder språkdiskussioner för att sparka nedåt, för att sprida förakt för dem som gör fel, som inte vet att de gör fel. Det skrattet bidrar till att språket fjärmar oss från varandra i stället för tvärtom.

Själv vill jag fortsätta ställa krav på dem som har som yrke att skriva för många: i tidningar och myndighetstexter vill jag INTE se särskrivningar.

Men vi måste kanske inte vara hånfulla inför de handskrivna särskrivningarna på lunchmenyn?

Och alla våra vardagliga samtal om språk skulle kunna handla om roligare saker. Själv vill jag tala om språk ofta och jag tycker att i stort sett varje mänskligt möte förgylls av samtal om små skillnader i ordval och uttal.

I det samtalet är ju alla deltagare experter – vem vet bättre än du hur paprika uttalas hemma hos dig?

Men det är dags att lägga undan upprördheten över just särskrivningar. Ämnen för språksamtal kommer inte att saknas!