Mitt namn är Showan Shattak.
Mina största intressen är att följa och stödja Malmö FF, samt att arbeta politiskt för att göra min stad Malmö till en mer inkluderande plats att bo i.
Jag har fått uppleva ett och annat i Malmö, staden vars mellannamn är Klyftor och efternamn är Konflikt.
Efter en feministisk demonstration blev jag och tre kamrater överfallna av nazister på Möllevångstorget.
Efter att ha vaknat upp från koma på intensiven, har jag spenderat varje dag med att hitta tillbaka till vardagen efter alla konsekvenser som min hjärnskada har bidragit till.
Häromdagen fick Marjam Katzin (Feministisk festival) och jag pris: Malmö stads mångfalds- och jämställdhetspris. Jag höll ett tal i samband med prisutdelningen.
Att hålla ett tal i kommunfullmäktige var något enormt tillfredställande. Att kunna titta politikerna i ögat på deras hemmaplan och säga: ”Hey, här och här har ni fuckat upp!”
Det här är vad jag sade:
Kära åhörare.
26 år gammal. Född och uppvuxen i Malmö. Jag har sett och upplevt en del.
Vi måste hjälpa malmöiter så som Malmö hjälpte mig.
Där fanns ett symboliskt värde i att jag överlevde. Men det finns inte för alla i Malmö.
Där finns en förnekelse i denna byggnad som skrämmer mig.
Ett tydligt obehag att titta tillbaka på våra stadsdelars historia.
Vi måste blicka framåt, och försöka stoppa klyftornas effekter innan resultatet bildar morgondagens rubriker på Sydsvenskan.
Vi måste blicka framåt, i stället för att som en helikopter släppa tidsbegränsade projekt och initiativ runtom i vårt Malmö för att i ”förebyggande” syfte sätta locket på konflikter innan de når ytan.
Vi måste blicka framåt, i stället för att hoppas att det plötsligt det blir vårvärme i Malmö imorgon, och att tältlägren inte blir en paniklösning.
Vi måste blicka framåt i stället för att hoppas att bostadssituationen försvinner, innan man inser att det är enligt EU-lag är en plikt att bidra med ett socialt skyddsnät för rumänska medborgare.
Vi måste blicka framåt, i stället för att tro att upploppen och drogberoendet i några av våra största stadsdelar försvinner, bara för att man sätter ungdomar på ineffektiva praktikplatser.
Vi måste blicka framåt, i stället för att hoppas att nazister inte kommer gå runt och bränna ner folkhögskolor, inte nästan mörda feminister på Möllevångstorget, eller att Malmö inte får en ny laserman som sätter staden i skräck igen – ifall vi enbart visuellt ger rasismen ett rött kort.
Vi måste blicka framåt, i stället för att hoppas att möglet och kackerlackorna försvinner från våra hyreslägenheter, ifall vi undviker att tvångsförvalta fastigheterna och i stället låter nya aktiebolag köpa över dem, med falska löften om fritidsgårdar och läxhjälp.
Som om det vore lösningen.
Våra ungdomar i Malmö – vår framtid – kan inte längre behandlas som ett statistikunderlag.
Malmös ungdomar i arbetsförmedlingens kö är trötta. Ungdomarna i snabbrestaurangerna är utslitna. De bostadslösa i Malmö är frusna och trötta.
Samförståndet mellan denna byggnad och verkligheten där ute, är ständigt på bristningsgränsen.
Vi måste skapa ett Malmö för oss alla. En dröm om ett solidariskt Malmö.
För ni måste förstå.
Det är svårt för stadens invånare att få ett förtroende för ett system, när det ständigt kraschar och visar sina brister.
Den progressiva ansiktslösa kampen på gatorna ger förtroende, när den uteslutande har rättvisa som sin första punkt på dagordningen.
Eller som i mitt fall, en rörelse som fick hela Malmö att ställa sig bakom parollen Antifascism är självförsvar.
Ett självförsvar som sätter arbetarklassen på agendan.
Ett självförsvar som inte låter marknaden komma före människor. Ett självförsvar som är framåt för alla oss malmöiter.
Ni sitter på resurserna. Ta ert ansvar. Tänk på hela Malmö. Fördela resurserna vi har rättvist.
Till alla hjältar där ute som arbetar med tältläger, solidaritetsgrupper, feminism, antifascism, terapi och rehabilitering.
Sträck på er. Tack som fan.