Foto: Fredrik Sandberg / TT / Christina Stielli
Debattinlägg

”Jag njuter av att fira jul själv”

Publicerad

JUL · ”Det är så många som nöjer sig med halvbra relationer, förhållanden som är destruktiva. Nu till jul ställs det ofta på sin spets när vi förväntas vara så lyckliga som en kärnfamilj ska vara”, skriver Christina Stielli.

Min väninna lever i en kärnfamilj sedan tjugo år. Vi pratade om våra olika jular. Jag ska fira min jul alldeles själv och hon ska fira sin jul som alltid, med släkten.

Hon reagerade på samma sätt som många har gjort när jag har berättat om min jul som jag planerar fira i soffan, i mjuka kläder, med lite lax och ett glas vin och obehindrat många filmer och tända ljus. Helt själv.

Hon suckade och sa: ”Åh, jag önskar att jag också var själv. Vågar inte tänka på julafton, känner mig så stressad. Och jag är trött på min relation med Anders. Jag älskar honom inte längre.”

Jag sa att det kanske var dags att följa sitt eget hjärta: ”Skilj dig!”

Hon spärrade upp ögonen och skakade hårt på huvudet. Hur skulle det se ut? Tryggheten! Och barnen. Jultraditionerna? Semestrarna på hans släkts lantställe?

Dit skulle jag ju aldrig få komma igen och det är så fint, ligger vid vattnet. Och alla våra vänner? Alla parmiddagar vi har och resorna. Jag skulle bli helt ensam. Nej nej, ensam vill jag inte bli. Det är omöjligt. Och så farligt är det inte, jag trivs ju rätt bra för det mesta.

För tio år sedan, skulle jag nog också hellre huggit av mig en arm än att mista min kärnfamilj.

Ordet kärnfamilj kan spåras tillbaka till år 1925. Ett uttryck för en stark konstellation bestående av två vuxna (av motsatt kön) och gemensamma barn. 90 år senare är det fortfarande normen i vårt samhälle, det som vi alla jämförs med.

Antalet singelhushåll ökar stadigt men äktenskapet och kärnfamiljen står ändå ohotade på livets prispall. TV-program om hur man finner kärleken står som spön i backen.

Mobiloperatörens reklamfilm tuggar på i en varm, kärnfamiljsmiljö där trivselfaktorn slår i taket. Fredagsmys, familjer som dansar på sandstranden, chokladkräm äts tillsammans med den du älskar och pasta blir godast när den delas.

Två är bra. Två är bäst. Två är normen. Allt annat faller utanför. Allt annat är onormalt.

Utan kärnfamiljen blev jag onormal. Mina steg ut i livet som ensamstående blev ostadiga. Jag blev ständigt påmind om att jag var onormal.

Det var omöjligt att köpa en enda laxfilé, reste jag ensam tillkom enkelrumstillägg, min popularitet hos banken sjönk lika djupt som en betongkloss i Siljan, ett bord för en på krogen var aldrig ett trevligt fönsterbord utan något närmare svängdörrarna till köket.

Satt jag ensam och drack ett glas vin i en bar väntade jag på någon eller så var jag deprimerad och dränkte mina sorger eller också var jag prostituerad.

Nyligen var jag bjuden på skilsmässofest. Ett par hade beslutat sig för att gå skilda vägar efter cirka 25 år. Vänner kom, champagnen öppnades, blommor i vaser och så firade de sina 25 år tillsammans och vi skålade för deras nya liv och sa grattis.

Det är så många som nöjer sig med halvbra relationer, förhållanden som är destruktiva, gräl, missunnsamhet, svartsjuka och irritation och nu till jul ställs det ofta på sin spets när vi förväntas vara så lyckliga som en kärnfamilj ska vara.

Min väninnas släkt är på ingång. Idag knyter hon röda överdrag på matsalsstolarna, griljerar skinka, köper glögg, två julklappar och moccakaffet hennes svärmor tycker om.

På julafton vet jag att hon har huset fullt och hon pussar sin Anders pliktskyldigt på kinden och säger God jul.

Jag har ingenting av det. Jag är alldeles själv. Och jag njuter.

Trots att jag är onormal.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Debattkalender

Mer i ämnet